Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
verklig vetenskapsman eller konstnär har mera
gemensamt med ett okonstladt naturbarn än med en
trångsinnad, själfbelåten doktrinär. »Enkla människor äro
rättskaffens människor», säger han, »filosofer, djupa och
mäktiga naturer, som dessutom förvärfvat sig
mångsidiga och nyttiga kunskaper, äro också rättskaffens
människor. Men de som befinna sig midt emellan
dessa, de som förakta okunnigheten men ej uppnått
den högre visheten, de äro farliga, dumma och löjliga.
Folkdiktningen (Montaigne är skaparen icke endast af
detta namn utan af själfva begreppet) besitter i sin
naturlighet en naivitet och ett behag, som berättiga den till
en plats vid sidan af den mest fulländade poesis högsta
alster: man behöfver endast taga hvilken gascognisk visa
som helst eller de poetiska alstren af de vilda stammar,
som äro obekanta med vetenskapen, ja med skrifkonsten.
Den poesi, som befinner sig midt emellan den folkliga
och den fulländade konstpoesien saknar verkligt behag
och värde.» Denna tanke om likheten mellan snillet
och folket upprepas också på ett annat ställe. »De
mellersta regionerna äro ensamma utsatta för stormar,
båda ändpunkterna — filosoferna och folket — täfla i
lugn och lycka.»
Montaigne imponeras af folkets själsstyrka, som
särskildt klart framträder i dess förhållande till döden.
Hur mycket hjältemod och tålamod ådagalade inte
folket under religionskrigen och inbördesfejderna, som
rasade på den tiden! »Hvilket föredöme af okufligt
mannamod har icke folket gifvit ossi Knappt någon
hade en tanke på att söka rädda lifvet; landets
förnämsta rikedom, vindrufvorna, hängde oskördade på
vinstockarna. Med allra största kallblodighet beredde
sig enhvar på döden, som han väntade samma kväll
eller nästa morgon, och därvid voro ansikten och
samtal så lugna, som om alla redan för länge sedan
försonat sig med denna nödvändighet och endast väntade
på verkställelsen af den oundvikliga och gemensamma
dödsdomen. Se på dem: trots att barn, unga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
