Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad konungen själf beträffar, var det nästan omöjligt, att han icke skulle förbländas af sitt eget ljus. Han hade, så till sägandes, i ett ögonblick hämnat allt hvad konungamakten lidit på 50 år och från en lydkonung under sitt folk upphäfvit sig till envåldsherre. Det offer, han sedan gjorde, om det ock af hemliga orsaker varit nödvändigt, kunde i ingens ögon vara större än i hans egna. För nationen borde han hysa föga aktning. Han hade utfört sitt stora värf med en lätthet, som liksom gaf honom vid handen, att han därtill egt skicklighet och egenskaper till öfverlopps. I sina anhängares hjärtan läste han lättsinnighet och enskilda afsigter, i sina forna motståndares feghet och oförmögenhet, i allmänhetens en oinskränkt tillgifvenhet och föga ömhet om den så högt besjungna friheten. Han trodde sig kunna allt, och att Sverige hade att tacka honom för allt.
Icke desto mindre var konungens och rikets ställning både äfventyrlig och bekymmersam. Partilågans utbrott var hämmadt, men dess glöd låg osläckt under askan. Söndringen emellan stånden var oförändrad, ty olikheten i deras villkor fortfor. Nationens lynne var besmittadt af riksdagsränker och af egennytta, hvilka båda göra styrelsen af ett samhälle svår; rikets invärtes skick förfallet; krigsmakten och flottan vårdslösade; drätselverket i oordning och staten skyldig flera hundrade tunnor guld[1]. Med Ryssland och dess bundsförvandter var freden ej pålitelig, hvilket rike i Nystadske freden garanterat 1720 års regerings-form och styrt den förflutna riksdagen samt därvid funnit sig nog nära ett länge påsyftadt mål, att bringa Sverige i fullkomlig undergifvenhet. Men det då brinnande kriget med Porten och konungens förbindelse med Frankrike hindrade allt utbrott[2].
I så beskaffade omständigheter behöfdes en regering med stränga tömmar, en jämn allvarsamhet, en noggrann rättvisa, en sparsam hushållning. Konungen egde däremot ett eldigt snille, mera benäget för lysande företag än för deras mödosamma utförande, i behof af ständiga ombyten för sin verksamhet, men utan tålamod för gången af vanliga göromål. Han begynte sin nya styrelse med vishet och nåd. De fängslade riksdagsmännen voro utsläppte, så fort de besvurit nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
