Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog; men intet bevis har blifvit framlagdt för att icke
därvid kan hafva egt rum ett samarbete af det slag som ofta, så
väl under konung Gustafs tid som sedermera, förekommit vid
dramatiskt författarskap. Såsom festens lycklige arrangör, hvilken
gifvit idéen till det hela och lagt hand vid större eller mindre
detaljer, kan han väl själf hafva ansett sig såsom det lilla
teaterstyckets upphofsman; att han ej såsom sin medhjälpare
framställde en person, som icke tillhörde hofkretsen, behöfver icke
anses såsom afsigtligt litterärt bedrägeri. [1]
Dock — här är icke platsen att längre uppehålla sig vid
detta omtvistade författarskap, öfver hvilket litteraturhistorien
säger sig hafva »fällt sin dom», än på den ena sidan, än på
den andra. Armfelts historia erbjuder vigtigare tvistepunkter än
denna; och säkert är, att han föga kunnat ana att denna fråga
skulle blifva föremål för de lärdas kontroverser. Själf synes han
aldrig hafva fästat någon vigt vid »Tillfället gör tjufven», lika
litet som vid de andra tillfällighetsskämt, med hvilka han
[1] Den fest, då «Tillfället gör tjufven« först uppfördes, var
ursprungligen förberedd till firande af hertiginnans af Södermanland födelsedag den
22 Mars 1783, men blef till följd af hertigens af Småland död uppskjuten
till den 8 April, då den egde rum på Ulriksdal. På samma gång uppfördes
Gustaf III:s “Helmfelt“. “Tillfället gör tjufven“ trycktes samma år i
Stockholm anonymt, med uppgift på de spelandes namn (Armfelt utförde älskarens,
bonddrängen Pelles rol, grefvinnan Hamilton älskarinnans, Bellman
marktschreierns, ryttmästaren Jernfeltz prostinnans, o. s. v.). Ryktet att Hallman
vore dess författare spriddes hastigt nog och finnes omnämndt några dagar
därefter i en dagboksanteckning af hertiginnan af Södermanland (anförd i en
uppsats af C. C:son Bonde i Nya Dagl. Allehanda 1878 3/12). Stycket
tillhörde emellertid hofvets repertoir och uppfördes där åtskilliga gånger.
Först 1788 spelades det offentligen. Uppgiften om Hallmans författarskap
synes emellertid rätt snart hafva råkat i glömska, och Armfelt ansågs såsom
författaren, äfven af dem, för hvilka det borde hafva varit välkommet
att kunna påbörda honom ett bedrägeri. I de bekanta och ofta citerade
«Caractéristiques de 1788« heter det om «Sveriges Antinous«, Armfelt:
«kompilatör af en fars, har han skaffat sig rykte af bel esprit«. Och Fersen, som
fann att stycket «var utan sammanhang, hoptråckladt af bröllop i en by,
kärleksintrig mellan en bondflicka och en bondpojke, en marknad och
taskspelare, alltsammans slutande med en bondpolska«, och som i sammanhang
med denna redogörelse utlåter sig på det bittraste sätt om Armfelts person
och karakter, vet icke att berätta ett ord om det förmenta bedrägeriet. Han
var dessutom så föga underrättad, att han uppgifver Schröderheim såsom
författare af «Tillfället gör tjufven«. Armfelt uppgifves såsom författare till
tvänne andra stycken, «Masqueraden« och «Kaffehuset« (Fersen, V: 151, 179.)
— Hela frågan om Armfelts författarskap till «Tillfället gör tjufven« föll
småningom i glömska, till dess Hammarsköld och Stjernstolpe ett godt stycke
in på 1800-talet ifrigt började förfäkta Hallmans författareskap. Frågan
framkallade en tidningspolemik 1821, där den från båda sidor skärskådades.
Sedermera hafva C. W. Böttiger i sitt «Minne af Kellgren« (Sv. Akad. Handl.
D. 45) och G. Ljunggren i «Sv. Vitterhetens häfder« (III: 100) bestämdt
häfdat Armfelts författarrätt, medan C. Eichhorn i en uppsats om K. I.
Hallman (Nya Sv. Studier, s. 54 o. f.) lika bestämdt påstått, att denne vore
författaren och att Armfelt hvarken «såsom planläggare eller i någon mån
medarbetare« varit däri delaktig. En förtjenstfull utredning, som håller en
medelväg mellan dessa påståenden, hvilken torde komma sanningen närmast,
föreligger i Warburgs litteraturhistoriska studie »Om författareskapet till
«Tillfället gör tjufven« (Göteborgs Vet. o. Vitt. Samhälles Handl., häft. 16).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/f3gd/31/0068.html
