Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så slutade denna blodiga träffning, om hvilken krigets
historieskrifvare v. Schantz [1] yttrat, att »svenska hjältemodet
kanhända allt sedan konung Karl XII:s fälttåg icke varit satt på
ett vådligare prof». Anförarens och hans truppers tapperhet och
dödsförakt gjorde själfva nederlaget ärofullt. Äfven denna gång
var det dalkarlarna och vermlänningarna, de förra under
Vegesack, den tappraste bland de tappre, som hedrade de svenska
vapnen. — Mot Armfelts oförvägna ledning hafva anmärkningar
blifvit framställda, hvilka visserligen icke kunnat drabba hans
krigiska mod, men så mycket mera hans fältherreblick och
besinning. Själf ansåg Armfelt, att han »ej förtjenat denna
militäriska motgång», och att hans framgång varit säker, om han
»i rätt tid blifvit understödd efter öfverenskommelse». Till
Jägerhorn skref han: »Jag är en fattig människa, och sådana äro lätt
bedragna både på sina gelikar och i sakernas lopp . . . Mitt
samvete förebrår mig intet. Har jag felat i mina dispositioner, så
säg mig det som en vän. Jag har alltid ansett er som en
person, af hvilken man ej bör blygas att taga avis uti militäriska
operationer. Har jag burit mig rätt åt i min disposition, så
exigerar jag af er vänskap att ni justifierar mig, då vissa personer
hålla på att skära heder och ära af mig, både hos H. Maj:t och
här vid arméen» [2].
Jägerhorn, Pardakoskis tappre försvarare, var utan tvifvel
af alla den mest kompetente att framställa saken i sin rätta
dager. Han har i sin beskrifning öfver denna träffning uttalat det
omdöme, att anfallsplanen var »väl grundad och anlagd, fastän
något vidsträckt». Rörande Armfelts förhållande under striden
yttrar han: »Befälhafvarens stora bravur, öfverdrifna nit och hans
hetta, blandad kanske med förakt för fienden, förorsakade hans
olycka». Han anser äfven på goda grunder, att tillräcklig
förklaring öfver de båda sidokolonnernas uteblifvande i det
afgörande ögonblicket, hvilket hade till följd att den ursprungliga
planen icke kunde verkställas, icke blifvit lemnad [3].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
