Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sinnet så bedöfvadt, att jag icke kunde få fram tio ord i
stöten. Sjuk och svag, som jag var efter min blessyr, sveko
mig mina krafter. H. Maj:t lät mig sitta ner, och chevalier
Corral bjöd mig ett glas vatten. — Under tiden såg jag folk
springa hit och dit, utan att just veta hvad de gjorde. Jag
frågade, om man skickat efter Theel eller Acrel; man svarade
nej. Upprörd öfver att ingen gjort hvad som borde göras vid
ett dylikt tillfälle, samlade jag hela återstoden af min fysiska
och moraliska kraft, för att gå ut och träffa anstalter, då
kungen tog mig i handen och hviskade mig i örat: »Skicka hem
till La Perrière och se efter om han icke är här; jag tror, att
jag kände igen honom helt nära mig.» (La Perrière var en
fransk skådespelare, bekant för sina jakobinska tänkesätt,
tämligen dålig aktör; han spelade vanligtvis gubbroler.) Jag utförde
ögonblickligen befallningen, och man kom och sade mig, att
han helt lugnt låg i sin äkta säng. På samma gång gick jag
ut i balsalen, för att skicka åstad några officerare och gardister,
dels för att skaffa läkare och fältskärer, dels för att underrätta
hofvets mest framstående personer om olyckan.
De som befunno sig i salen och som där rörde sig, dels
med, dels utan masker, hade bra olika slags uppsyn. Från
några hörde jag suckar och utrop af smärta och förtviflan; från
dessa var det lätt att skilja den hycklade känslan hos dem, som
hoppades, att konungen skulle vara död inom 24 timmar.
Befallning var gifven att icke låta någon slippa ut; och jag tror
att den punktligt efterlefdes, så snart första ögonblickets
förvirring var öfver, därföre att det, såsom jag nämnt, var andra
gardet, som var på vakt den dagen; och detta regementes åsigter
och intressen voro helt olika första gardesregementets, på
hvilket mördaren och de sammansvurna hade byggt sina största
förhoppningar. [1] Knappt hade jag kommit in i salen, förr än jag
blef omgifven af alla människor och öfverhopades med frågor,
på hvilka jag svarade fåordigt och kort, ty jag var angelägen
att blifva dem qvitt. Men grefve Horn och grefve Ribbing —
den sistnämnde gjorde mig den äran att kalla mig »kusin» —
väckte min uppmärksamhet genom det ömma och personliga
deltagande, som de nu voro angelägna att visa för en konung,
mot hvilken de alltid uppträdt såsom motståndare. Jag läste
ofrivilligt i djupet af deras själ deras verkliga känslor; och jag
yttrade, då jag åter gick in i konungens rum, till någon af mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
