Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillämpades icke på d’Escars i hela sin stränghet förbudet för
franska emigranter att vistas i Sachsen — och berättade en
mängd mer och mindre tillförlitliga nyheter från Sverige, dels
sorgliga, dels egnade att kasta åtlöje öfver de styrande. Från
Armfelts vänner i Stockholm ingingo också underrättelser af
nedslående art: jakobinerklubbar, som arbetade inom slutna dörrar,
florerade i Stockholm, skref Franc, som äfven berättade, ehuru
med reservation mot trovärdigheten, att det sades, att
Ankarströms skål där druckits med entusiasm [1]. Ehrenström, som
äfven hade att förtälja om »jacoquineriets» grundsatser i Sverige,
skref ungefär vid samma tid: »Om Gustaf IV Adolf ej får
bestiga sina fäders tron, om hertigen ej lyckas stäfja den
jakobinska andan, så återstår för oss intet annat än att aflägsna
oss från en jord, som ännu ryker af den mördade konungens
blod, och att annorstädes söka ett nytt fädernesland, vore det
än vid Volgas öde stränder eller djupt inne i Sibirien [2]. Och
fröken Rudenschöld inberättade, att förmyndareregeringen, innan
1792 gått till ända, ökat antalet af sina förvisningar af konung
Gustafs vänner genom att förbjuda Lagerbring och Låstbom att
vistas i hufvudstaden [3]. Det uppgafs såsom skäl, att man
visste, att deras afsigt vore att i förening med jakobinerna ställa
till ett upplopp för befrämjandet af sina syften. Garnisonen hölls
under gevär under förevändning af upproriska stämplingar, men,
skref fröken Rudenschöld, egentligen för att förbereda en
statskupp till införande af 1720 års regeringsform, hvilken af
Reuterholm så högt älskades.
Zibets öde — han förvisades, såsom bekant, till Pommern,
men mötte länge med trots regeringens befallning om aflägsnandet
— var ofta på tal i Francs och fröken Rudenschölds bref. Den
förstnämnde skref om den behandling, som vederfarits Zibet, att
den utgjorde »ett memento för hvar och en af högstsalig konungens
«Ett blod som ropar hämnd,
ett blod, ännu ej hämnadt«.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
