Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Armfelt fann, att den rättvisa, han fordrade, i sin gång
»tagit sköldpaddan till sin förebild»; men såsom »rojalist» framför
allt, yttrade han sig i det längsta vördnadsfullt och undergifvet
om den unge konungen, som så länge gäckade hans
förhoppningar. »Måtte Gud bevara konungen och gifva honom arfvingar,
skrifver han till sin broder 1798; så länge han och de existera,
upphöra ej de band, som evigt skola förqväfva hämndens röst.»
… »Finner konungen mig brottslig, så vill jag ej hafva nåd,
heter det i samma bref; finner han mig så, som jag finner mig
själf efter mitt samvetes vittnesbörd, så är det för mig ej
tillräckligt att vara på samma linie som en Sprengtporten m. fl.,
och af svenskar sämre behandlad än konungamördare. Hade
min [skam]-tafla fått stå för sig själf och ej konfunderats med
åtskilliga rackare-namn, så hade jag ansett henne som ett
äreminne för mig.»
Slägtingar och vänner hade under åren närmast efter
Gustaf IV Adolfs myndigblifvande hos konungen sökt utverka en
ändring i Armfelts öde, men länge förgäfves. I konungens
omgifning hade Armfelt inga förespråkare. Flere af dem, som nu
stodo konungen nära, hade bidragit till förföljelsen mot Armfelt.
I främsta rummet hertig Karl, som ansåg det som en personlig
förolämpning att fråga kunde uppstå om upphäfvande af domen
öfver Armfelt. Han gaf konungens förtroendeman Ugglas
formligt uppdrag att hos honom motverka Armfelts återkomst [1], ett
uppdrag, hvartill denne af egen drift säkerligen icke var
obenägen. Till Armfelts motståndare räknades äfven riksdrotset grefve
Wachtmeister och statssekreteraren Rosenblad; och de, som varit
hans domare, kunde med skäl vänta att han, om han återvände
till fäderneslandet, skulle söka utkräfva hämnd för lidna
oförrätter. Icke ens de, som under förmyndareregeringen räknats till
gustavianerna, baron E. Taube och O. Wrede, och som nu stodo i
synnerlig ynnest, önskade hans återkomst, hvilken skulle kunna
blifva farlig för deras eget inflytande. Man hade ännu i minne
Armfelts gunstlingskap hos Gustaf III, hvilket så ofta väckt
afund och förargelse, och man fruktade, att han, genom makten
af sin personlighet och understödd genom traditionen af gamla
förbindelser, snart skulle få den oerfarne unge konungen i sina
händer och genom sitt inflytande blifva Sveriges verklige regent.
Armfelts gamla synder återkallades i minnet: hans lättsinne och
hans slöseri, hans fallenhet för intriger och hans hersklystnad,
hans öfvermod och hänsynslöshet — allt fel, hvilka han under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
