Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grefvinnan Armfelts ankomst till Stockholm i Juni 1799
medförde ett ytterligare steg till hennes makes upprättelse. Då
fråga inom det unga konungahofvet uppstod att utse en
hofmästarinna för den tronarfvinge, som väntades på hösten samma år,
föll konungens val på grefvinnan Armfelt. Det var på grund af
deltagande i hennes öde och den allmänna beundran för det sätt,
hvarpå hon fyllt sina pligter såsom maka och moder under
landsflykten och olyckan, som detta val gjordes. I bättre och
pligttrognare händer kunde det kungliga barnet icke anförtros; och
den politiske flyktingens maka, som för hans skull oförskyldt
lidit, kunde äfven för sin del förtjena en upprättelse.
Detta anbud synes för makarna Armfelt hafva varit en
fullkomlig öfverraskning. Grefvinnan Armfelt skyndade att hos
sin man — han vistades då i Karlsbad — begära råd, huruvida
detta förslag borde antagas, och dolde icke för honom sin
förhoppning, att en förändring i hans egen ställning torde komma
att blifva följden däraf. Ehuru något löfte i denna riktning icke
gifvits af den unge monarken, hade han dock låtit förstå, att
hans afsigt icke vore att skilja grefvinnan Armfelt från sin make.
Armfelts svar var vackert och värdigt: Den erkänsla, vi hafva
mot Gustaf III, min kung, min vän, min välgörare, de principer
jag i 14 år gjort profession af och som tillhöra allt hvad mig är
kärt och nära, befalla den fullkomligaste försakelse af alla enskilda
vyer och uppoffrande af allt. Här har du mitt svar som svensk
och som den, hvilken för sina skyldigheters uppfyllande ännu
har hvarenda blodsdroppa färdig att utgjuta för sin konung.»
Men hans stolthet uppreste sig mot tanken att han skulle
hafva sin hustrus förbön att tacka för den benådning, som hon
hoppades skulle följa vid det kongl. barnets födelse. Intet
enskildt intresse borde synas hafva föranledt hans medgifvande att
hans hustru antoge denna plats. Upprepade gånger ber han i
bevekande ordalag sin hustru att ej nämna hans namn inför
konungen i någon dylik afsigt. »Om du sacrifierar dig och mig,
så gör du din skyldighet, skrifver han, och uppfyller för oss
bägge sista måttet af vår erkänsla för Gustaf III. Jag vill hafva
ingen att tacka, inga omständigheter att begagna mig af; min
önskan är rättvisa.» »Vid alla de heliga band af skyldighet,
vänskap och aktning, som oss förena», besvär han sin hustru, att
»icke göra den minsta démarche under hvad namn som helst.
Uppfyll den pligt, som erkänslan pålägger oss, sacrifiera dig för
en tid af 2 1/2 eller 3 år. Emellertid låt mig söka bröd eller dö
med ära». »Som principen af heder och kärlek till kung och
fädernesland samt erkänsla, heter det en annan gång, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
