Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång om honom yttrat till hans sändebud i Wien, Champagny: [1]
»Bonaparte är en stor man. Han har gjort mig mycket ondt,
men det hindrar mig icke att beundra hans snille. Då han hos
er återställde ordningen, gjorde han oss alla en tjenst; och då
han erhöll högsta makten i sitt land, så skedde det därföre att
han var den värdigaste.»
Äfven Armfelt delade under början af Napoleons lysande
bana samtidens beundran för den korsikanske hjälten, som
omskapat Europa. Han kallar honom i sina bref »en stor man»:
»han är den ende, som sedan konungadömets fall verkligen har
tänkt på sitt lands lycka och ära.» Visserligen fann han, att
Bonapartes välde »för dem, som svurit Bourbonerna trohet, var
en olaglig och monstreux makt», men å andra sidan kunde han
knappast hoppas på Bourbonernas restauration. »Ludvig XVIII,
skref han i Juni 1800, är icke en Henrik IV; och större delen
af emigranterna gå icke upp emot denne väldige furstes tappra
vapenbröder, som endast sökte äran eller döden.» [2]
I Armfelts framtidstankar hade äfven, såsom vi hafva sett,
någon gång ingått förhoppningen att få en diplomatisk
beskickning i Paris, »om Frankrike blir tranquilt och Bonaparte
fullmyndig regent». Att återföra republiken till monarki var en
uppgift, som i Armfelts ögon icke kunde vara annat än förtjenstfull;
och ej blott Frankrike, utan hela Europa borde vara Frankrikes
förste konsul tacksamt för att han släckt revolutionslågan i dess
egentliga härd. Det blef emellertid icke Armfelt, som blef
Gustaf Adolfs minister hos franska republiken; och ovisst torde det
hafva varit, om han vid närmare besinnande mottagit denna plats,
ifall den blifvit honom erbjuden. I stället utnämndes på
sommaren 1801 friherre K. Ehrensvärd till svensk envoyé i Paris, [3]
och vid hans sida vistades länge friherre K. G. Bonde i en slags
hemlig beskickning i världsstaden. Armfelt hade intet uppdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
