Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anledning häraf, att jag kan så lätt förlåta dem som gjort mig ondt,
utan att någonsin glömma dem som gjort mig godt. Är det
en svaghet i karakteren, så är det hvarken mänskligheten eller
affärerna i allmänhet, som däraf lida.» [1]
I Armfelts enskilda lif i Stralsund inträffade på hösten 1805
den förändring, att hans familj på hans enträgna uppmaning
flyttade öfver från Sverige. På fyra år hade han ej sett de sina.
Hans dotter Augusta, som aldrig upphört att vara föremål för
hans särskilda ömhet, var nu en intagande nittonårig mö; och
han hade den glädjen att på våren 1806 kunna förena hennes
öden med kammarherren och egaren till Engsö grefve Adolf
Pipers. Denne var son till grefvinnan Sophie Piper, född Fersen,
och systerson till riksmarskalken grefve Axel Fersen, hvilka båda
stått i gamla förbindelser till familjen Armfelt. Under en del af
åren 1805 och 1806 vistades äfven grefve Fersen såsom ett slags
tjenstförrättande utrikesminister vid konungens högqvarter i
Pommern, likaså hans syster grefvinnan Piper. Sin äldste son
Gustaf sände Armfelt under denna tid till Berlin för att
därstädes under en fransk emigrants ledning fortsätta sina studier;
de yngre sönernas studier gjordes samtidigt i Petersburg under
en annan ledare. Till familjekretsen i Stralsund hörde äfven
de båda små flickor, som i Wien utgjort Armfelts dagliga
sällskap.
Detta familjelif hade hela nyhetens behag för den man,
som så länge lefvat bland främlingar. Oförbehållsamt gaf han
luft åt sin glädje däröfver; han blef, såsom en daglig gäst i hans
hus yttrar [2] »en älskvärd, attentiös père de famille». »Himlen
har skänkt mig så mycken lycka, utbrister han tacksamt i ett
bref, i mitt husliga lif och i umgänget, att aldrig någon dödlig
eller någon make haft en sådan lott.» Sedan familjekretsen
skingrats på hösten 1806 med anledning af dotterns giftermål och på
grund af de hotande krigsutsigterna, förklarade han om det flydda
året: »Aldrig har någon tid förefallit mig så ljuflig. Om sin ädla
maka — »denna dyrkansvärda qvinna» — yttrar han sig i bref
till sin dotter i entusiastiska ordalag. »Om jag ännu vore
ungkarl och skulle gifta mig, så skulle jag gifta mig med din mor
— af kärlek — om hon nämligen ville ha mig, hvarpå jag
mycket tviflar». Den äktenskapliga lyckan, så länge af honom
försmådd, fann han nu vara »en ny roman»; han liknade sig vid
»Moses, hvars känslor voro lifligast mot hans dagars slut».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
