Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en kula, som bortslet benen på en artilleriofficer. Likväl
fortfor han att föra betälet. Sedan trupperna passerat Anklam,
stannade Armfelt qvar med arrièregardet, ända till dess
skärmytsling börjats på själfva stadens torg. Nästan hela
svenska eftertruppen lyckades komma undan, vindbryggan
uppdrogs; och den sårade generalen och hans soldater fingo efter
fjorton timmars strid bivuakera under öppen himmel, »utan eld,
utan föda och uti en storm och köld, som tycktes hvarje
ögonblick tilltaga».
Öfver gränsen fortsatte icke fransmännen sitt förföljande,
utan intogo i Anklam en defensiv hållning. Armfelt var
besluten att följande dag åter upptaga striden och var öfvertygad
om möjligheten att försvara gränsen. Då emellertid intet anfall
syntes vara att vänta, drogs en del af trupperna tillbaka till
Ranzien och Schlatkow. I Ranzien mötte Armfelt högste
befälhafvaren v. Essen, som ej deltagit i striden, men som med
bekymmer erfarit dess utgång och ingalunda delade Armfelts
åsigt att gränsen kunde försvaras. Högra kolonnen hade,
medan den venstra stridde framför Anklam, fått order att
rycka tillbaka från gränsen, rifva broarna och vara beredd
på reträtt inom Stralsunds murar. [1] I stället att fortsätta
striden var v. Essen, säkerligen med fullt skäl, betänkt på att
söka stillestånd.
Så skedde ock, såsom kändt är: stilleståndet i Schlatkow
mellan Mortier och v. Essen d. 18 April gjorde för en tid slut
på fientligheterna. Pommern förblef fritt från den franska
invasionen, mot det att öarna Üsedom och Wollin
återlemnades, och svenskarna förbundo sig att ej lemna understöd åt
de af fransmännen belägrade fästningarna på Östersjökusten.
Armfelt fann under dessa omständigheter sin närvaro
öfverflödig och anhöll att få lemna befälet, helst som hans
kontusioner nästan omöjliggjorde militärisk tjenstgöring. I hans ställe
inträdde som befälhafvare öfversten frih. Staël von Holstein.
Armfelt begaf sig till Stralsund, där allt åter var lugnt, för att
vårda sin helsa.
Så slutade dessa strider, som börjat med en så
uppmuntrande framgång för de svenska vapnen. Den slagne generalen
kände nederlaget bittert och fick äfven bära ansvaret därför,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
