Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksdagen tog en vändning, som icke behagade honom: det blef
en partifråga, icke allenast hvem som skulle koras till tronföljare,
utan ock huru snart det skulle ske; och när det officiella
regeringsförslaget om hertigens af Augustenburg val motiverades med
erinran om de stora tjenster, denne i farans stund visat Sverige,
fann han detta opolitiskt och ogrannlaga. Dagen efter det
definitiva valet skref han: »Prinsen af Augustenburg är vald till
tronföljare: en bra karl, en karl af stor merit. Axel Mörner är
rest till honom från konungen, men ingen dödlig vet, om han
mottager offerten. Jag tror, att han betackar sig, och jag
grundar denna tro på den opinion, jag har om hans moralité och
principer, hvilka vi högst opolitiskt slagit vid örat.» [1] »Det ser
ut som vi icke skulle få Norge, utan endast prinsen», skref
Armfelt några dagar efter tronföljarevalet; »Allvishetsrådet» — så
nämnde han det nya statsrådet Adlersparre — hade sålunda
»gjort upp räkningen utan värden». Han hade, berättar han,
sagt denne sin mening öfver detta politiska missgrepp; framför
allt borde de norska själfständighetsplanerna gent emot
Danmark hafva befrämjats. Denna meningsskiljaktighet hade, enligt
Armfelts åsigt, framkallat Adlersparres och hans anhängares
ovilja och misstankar. [2]
De olika åsigterna om tronföljden voro dock ej den enda,
knappast ännu den förnämsta anledningen till den växande
missämjan mellan Armfelt och Adlersparre. Snart nog märkte den
förstnämnde, att den nya tidens män, och särskildt hans forne
adjutant, ingalunda unnade honom det inflytande på ärendenas
gång, som han endast motsträfvigt kunde vänja sig vid att sakna.
Han kände sig undanträngd af ett yngre slägte, bland hvilket
många, enligt hans egna ord, för honom »affekterat förtroende
och tillgifvenhet». »I statsråd och konseljer vilja de ej hafva
mig», skref han, och han tillade i en ton af bitter missräkning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
