Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - Gudr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ung jungfru, full af behag o. Majestät,
klädd i en hwit tunica, med lågande
hjessa, och hållande i hwardera handen
en himmelsblå glob, hwarifrån lågor
utspringa.
GUDR, GUDUR (Nord. M.), en
Walkyria.
GUEBRER eller PARSIS, et namn
som Mahometanerne gifwa de Perser,
hwilka bibehållit Magernes gamla
religion, efter det nederlag deras siste
konung, Yesderzed, led af Kaliferne.
De äro kringspridde i Indien och en
del är förwist til provinsen Kirman,
den mest ohyggliga och torra i hela
Persien. Der låta Mahometanerne
dem i fred få utöfwa sin religion, men
hysa för dem et ytterligt förakt, och
kalla dem Gaurer eller otrogne.
Oaktadt deras förskingring, hafwa G.
alltid bibehallit sin religion i hela dess
renhet. Redlige och uprigtige, samt
stränge i seder, fördraga de med et
jobitiskt tålamod sitt armod och det
förakt hwarmed andra folkslag
bemöta dem. De påstå at den bok som
innefattade deras religion, blef af Gud
sjelf skickad til Abraham, som sedan
lemnade den åt Perserne. Det är en
stor fråga, om nuwarande G. äro
afgudadyrkare, och om den heliga elden
är werkliga föremålet för deras
dyrkan. Turkar, Perser o. Indianer
anse dem såsom sådane, men, enligt
europeiska resandes intygande, påstå G.
sig icke hedra elden för annat, än
såsom en åminnelse af deras lagstiftare,
hwilken på et underbart sätt
räddades ur lågorna; och för at skilja sig
ifrån Indiens afgudadyrkare,
omgjorda sig alla med et snöre af ull eller
kamelhår. De försäkra sig erkänna den
Högsta Guden, ljusets skapare o.
widmagthållare; de gifwa Honom 7
tjenare, hwilka åter hafwa andra under
sig, dem de åkalla såsom medlande
Genier: det Högsta Wäsendet är
högre än alla principer och orsaker; men
deras religion tillägger dessa
principer så mycken magt, at de lemna
nästan ingen qwar åt den Högste, eller
begagnar han den föga; de antaga
äfwen förnuftiga wäsenden, som bo uti
stjernorna och styra menniskorna samt
änglar eller lägre skapade warelser,
som regera lefwande kroppar; o. hwart
träd, likasom hwar menniska, har sin
skyddsande och wårdare. – G. hafwa
ingen afgudabild, och äro sannolikt
det enda folkslag på jorden, som
aldrig haft någon. Hela tilbehöret för
deras religion består i at underhålla
den heliga elden, at i allmänhet ha
aktning för detta element, at aldrig
kasta något orent deri ell. sådant
som kan upwäcka rök, samt at icke en gång
orena den genom andedragt och blåsa
på den; det är framför elden som de
göra bön i sina hus, upsätta
handlingar och aflägga ed; ingen af dem
skulle wåga swärja falskt, sedan han
tagit detta förskräckliga och
hämnande element til wittne. Såsom en följd
af denna wördnad, underhålla de
alltid elden i sina eldstäder, utsläcka ej
en gång lamporna, och nyttja aldrig
watten wid eldswådor, utan söka at
qwäfwa dem med jord. De hafwa
olika lagliga ceremonier för karlar o.
qwinnor, et slags döpelse wid deras
födelse, och en art bikt på sotsängen.
De bedja fem gånger om dagen, och
wända sig då åt solen, när de icke äro
hemma; de hafwa bestämda fastedagar,
4 högtider i månaden, o. en utmärkt
wördnad för fredagen, samt för den 1
och 20 i hwar månad. Då deras
andaktsdagar infalla, hafwa de
gemensamma måltider, der man delar lika
hwad en och hwar bär dit efter råd
och lägenhet. – De ha en innerlig
afsky för at widröra döda kroppar, o.
hwarken begrafwa eller bränna
likende åtnöja sig med at utsätta dem för
luftens åwerkan, i kringmurade
platser, och ställa bredwid dem åtskilliga
bohagsting. Deraf har hos G.
upkommit den besynnerliga widskepelsen at
de noga iakttaga på hwad sätt
fåglarne angripa liken: om korpen
hugger ut högra ögat, är det et tecken
til salighet, och man fröjdar sig
deråt; hugger han det wenstra, utmärker
det förkastelse, och man begråter den
aflidnes lott. Men denna art af
grymdet emot de döde, ersattes genom en
annan dogm, som utsträcker G:s
medlidsamhet ända til det andra lifwet:
de påstå neml. at den onda principen
och helwetet skola förstöras på samma
gång som werlden; at de onde
andarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
