Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Inca ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
straffades lika strängt som
otuktiga ibland Solens jungfrur.
Lagen stadgade så, emedan brottet war
detsamma. – De flickor som en gång
blifwit utwalde at kränkas af
konungen, och åtnjutit den nåden, fingo
icke, utan hans tilstånd, flytta hem
til föräldrarna; utan tjente på
slottet såsom kammarjungfrur eller
hofdamer hos Drottningen, til dess de
erhöllo tillåtelse at få resa hem, der
de öfwerhopades med skänker och
uppassades med en religiös wördnad,
emedan deras landsmän ansågo för en
utmärkt ära at bli gifte med någon
af I:s frillor. De andra nunnorna,
som konungen icke wärdigades at ära
med wanära, woro instängda inom
huset, til dess de började blifwa til
åren. Då konungen war död, hedrade
efterträdaren hans skökor med namnet
Mamamna, emedan de skulle blifwa
guvernanter för dennes mátresser,
hwilka de underwisade likasom mormödrar
sina barnabarn. – Utom frillorna hade
I:s en laggift hustru, som merendels
war deras egen syster. Deri följde de
Solens exempel, som hade gift sig
med sin syster Månen. För öfrigt
wille de icke besmitta Solens blod
genom blandning med et främmande. –
Hwart eller hwartannat år
sammankallade I. på en wiss tid alla
giftwuxna gossar och flickor af hans ätt,
i hufwudstaden Cusco. Flickorna
borde wara 18 til 20 år, och gossarne
24; ty de fingo icke gifta sig förr,
emedan de, hette det, borde hafwa
mogen ålder och omdömeskraft för at
wäl förestå sitt hus, och at det war
en ren galenskap at förena dem wid
en spädare ålder. Då fråga war om
ägtenstap, ställde I. sig midt
emellan dem; de stodo nära inwid
hwarandra, hwarwid han nämnde dem wid
namn, fattade sedan deras händer,
hwarunder de aflade deras inbördes
trohetslöfte, och derpå öfwerlemnade
han dem åt föräldrarna. – Garcias
Lasso beskrifwer på följande sätt I:s’
konungsliga skrud: “I. har
wanligen på hufwudet et slags band eller
cordon, kalladt auta, en tum bredt
och nästan fyrkantigt; det gick 4 ell.
6 hwarf omkring hufwudet. Drägten
war en liftröja som räckte til knäna,
o. kallades af infödingarne unca; men
af Spaniorerne usma. I stället för
mantel buro de et slags kappa, kallad
yacola. Nunnorna förfärdigade äfwen
för I. et slags fyrkantig pung, den
han bar öfwer axeln, fästad med et
wäl arbetadt snöre, af twå fingers
bredd. Dessa pungar, som kallades
chuspa, nyttjades at deri lägga
örten cuca, som Indianerne plägade
tugga, och som då war mindre
allmän än nu; ty I. ensam hade
rättighet at äta deraf, eller på sin höjd
hans slägtingar, til hwilka konungen
af synnerlig nåd skickade några
korgar om året.” – Då I. war död,
balsamerades liket med utmärkt konst;
ty det ej allenast förmultnade icke,
utan erhöll äfwen en betydlig
hårdhet. Sedan bars det til templet i
Cusco och ställdes framför Solens bild;
der delade det de hedersbetygelser man
dagligen wisar dess föregifna fader.
Denna förgudning hindrade likwäl
icke at man offentligen begret I:s’
frånfälle. Hela första månaden förflöt i
tårar. Borgarne ifrån hwart
qvarter i Cusco sammanträdde, och buro
I:s’ fanor, standar, wapen, kläder o.d.
De inblandade i sina klagorop en
berättelse om de segrar I. hade wunnit,
om hans minneswärda bragder, och
de wälgerningar han hade bewisat de
landskap, hwarest de woro födde som
bodde i det eller det qvarteret. Efter
första månadens förlopp förnyades
sorgen hwar 14:de dag, wid hwart
månskifte, under hela första året. Den
slutades ändteligen med alla
uptänkliga högtidligheter och sorgbetygelser.
För detta ändamål woro wisse gråtare
tingade, hwilka med en dyster och
bedröfwad ton skulle besjunga den
aflidnes bragder och dygder. I. af kongl.
blodet betedde sig på samma sätt i men
mera högtidligt och med större pomp.
Provinserne deltogo i den allmänna
sorgen. Hwarje förnäm man uttryckte
på allt möjligt sätt sin innerliga
saknad öfwer regentens bortgång. Man
besökte de ställen som fursten hade
hugnat med sin nåd, eller eck blott med
sin närwaro, och ådagalade der ännu
större bewis på sin sorg än på andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
