Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Offerdjur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af dessa båda nationer, och på det
sättet låta dem taga staden i
besittning. Livius kallar detta barbariska
offer sacrum minime romanum;
likwäl uprepades det sedermera ganska
ofta. Plinius försäkrar at detta bruk
at slagta menniskor i det allmännas
namn, warade ända til år 95 e.Chr.,
då det uphäfdes genom et Rådsbeslut
af Roms år 657; men man har bewis
at det fortfor i offren åt wissa
Gudomliqheter, t.ex. Bellona. De
påbud kejsarne tid efter annan utfärdade,
förmådde icke hämma detta widskepliga
raseri; och Plinius berättar at äfwen
i hans tid offrades menniskor. –
Sådana offer woro mindre allmänna hos
Grekerne. Emedlertid woro de
antagna i wissa cantoner, och offret af
Iphigenia bewisar at de woro i bruk
under hjeltetiderna, då man trodde at
Agamemnons dotters död skulle afplana
de fel som Grekiska hären hade begått.
– Inwånarne i Pella offrade en
mansperson åt Pelius; och de i Tenusa
offrade årligen en jungfru åt wålnaden
af en Ulyssis wapenbroder som de hade
stenat. – Theophrastus försäkrar at
Arkadierne slagtade i hans tid
menniskor wid de fester som kallades Lycœa.
Dessa slagtoffer woro nästan alltid barn.
– Karthago hade antagit bruket at
offra menniskor, och bibehöll det
ganska länge, enligt hwad Plato,
Sophokles och Diodorus Sic. intyga.
Plutarchus säger: “Hade det icke
warit bättre för Karthagerne, om de haft
en Kritias eller Diagoras til
lagstiftare, än at åt Saturnus offra sina
egna barn? Widskepelsen wäpnade
fadern emot sonen, och satte i hans
hand den knif hwarmed han skulle
slagtas. De som sjelfwe icke hade barn,
köpte slagtoffret af en fattig mor, som
war twungen at åskåda sitt barns mord
utan at fälla en enda tår; ty om
moderskänslan afpressade henne tårar,
förlorade hon den betingade betalningen,
utan at barnet derföre blef skonadt.
Under offringen hördes bullret af
trummor och andra instrumenter, för at
öfwerrösta skränet af de olyckliga
slagtoffren.” – Sedan konung Gelon i
Syrakusa hade besegrat 300,000 Karthager
i Sicilien, wille han icke sluta fred med
dem, utan emot der willkor at de skulle
uphöra med sina barnoffer: den
wackraste fredstraktat historien wet omtala.
Detta fredsslut angick likwäl blott de
Karthager som bodde på ön och
innehade westra delen af landet, ty i
Karthago fortforo beständigt dessa offer.
Som de utgjorde en del af pheniciska
religionen, så kunde romerska lagarne
af hwilka de långt derefter förbödos,
icke helt och hållet utrota dem.
Förgäfwes lät Tiberius under marter
aflifwa dem som tjentgjorde wid dessa
barbariska ceremonier; Saturnus
fortfor at dyrkas i Afrika, och så länge
flöt menniskoblod i hemlighet på hans
altaren. – Plinius, Tacitus o. andre
noggranne häfdatecknare tillåta oss
intet twifwelsmål, det ju Germaner och
Galler äfwen offrade menniskor, ej
allenast wid offentliga offer, utan äfwen
wid dem som anställdes för enskilta
personers tilfrisknande.
Nödwändigheten af dessa offer war en af
Druidernes dogmer, grundad på den
principen, at man ej kunde försona
Gudarna utan genom et utbyte, och at
en menniskas lif war det enda pris
som kunde återlösa en annans. Wid
offentliga offerslagtades oskyldige, i brist
på missdådare; wid de enskilta offren
slagtades ofta menniskor som friwilligt
upoffrat sig åt detta dödssätt. Sant
är likwäl at hedningarne sent omsider
insågo det omenskliga i dessa offer.
Plutarchus berättar, at då oraklet en gång
befallt Lacedœmonerne at slagta en
jungfru, och lotten fallit på en ung flicka
wid namn Helena, hade en örn flugit
bort med den heliga knifwen och lagt
den på hufwudet af en qwiga, som
offrades i flickans ställe. Han berättar
äfwen at då Thebanske generalen
Pelopidas blifwit, natten före en batalj
emot Spartanerne, tilsagd i en dröm
at offra en wacker jungfru åt
wålnaderne af Scedasi döttrar, som blifwit
kränkta och mördade på samma ställe,
fann han denna befallning grym och
omensklig; detsamma funno äfwen de
fleste af hans officerare, och påstodo
at et sådant offer aldrig kunde wara
behagligt för Gudars och menniskors
fader; och funnes det warelser som
woro roade af menniskoblod, måtte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
