Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Offerdjur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
196
na af dessa båda nationer, och på det sättet låta dem
taga staden i besittning. Livius kallar detta
barbariska offer sacrum minime romanum; likwäl
uprepades det sedermera ganska ofta. Plinius försäkrar
at detta bruk at slagta menniskor i det allmännas
namn, warade ända til år 95 e.Chr., då det uphäfdes
genom et Rådsbeslut af Roms år 657; men man har bewis
at det fortfor i offren åt wissa Gudomliqheter, t.ex.
Bellona. De påbud kejsarne tid efter annan utfärdade,
förmådde icke hämma detta widskepliga raseri; och
Plinius berättar at äfwen i hans tid offrades
menniskor. – Sådana offer woro mindre allmänna hos
Grekerne. Emedlertid woro de antagna i wissa cantoner,
och offret af Iphigenia bewisar at de woro i bruk
under hjeltetiderna, då man trodde at Agamemnons
dotters död skulle afplana de fel som Grekiska hären
hade begått. – Inwånarne i Pella offrade en mansperson
åt Pelius; och de i Tenusa offrade årligen en jungfru
åt wålnaden af en Ulyssis wapenbroder som de hade
stenat. – Theophrastus försäkrar at Arkadierne
slagtade i hans tid menniskor wid de fester som
kallades Lycœa. Dessa slagtoffer woro nästan alltid
barn. – Karthago hade antagit bruket at offra
menniskor, och bibehöll det ganska länge, enligt hwad
Plato, Sophokles och Diodorus Sic. intyga. Plutarchus
säger: “Hade det icke warit bättre för Karthagerne, om
de haft en Kritias eller Diagoras til lagstiftare, än
at åt Saturnus offra sina egna barn? Widskepelsen
wäpnade fadern emot sonen, och satte i hans hand den
knif hwarmed han skulle slagtas. De som sjelfwe icke
hade barn, köpte slagtoffret af en fattig mor, som war
twungen at åskåda sitt barns mord utan at fälla en
enda tår; ty om moderskänslan afpressade henne tårar,
förlorade hon den betingade betalningen, utan at
barnet derföre blef skonadt. Under offringen hördes
bullret af trummor och andra instrumenter, för at
öfwerrösta skränet af de olyckliga slagt-offren.” –
Sedan konung Gelon i Syrakusa hade besegrat 300,000
Karthager i Sicilien, wille han icke sluta fred med
dem, utan emot der willkor at de skulle uphöra med
sina barnoffer: den wackraste fredstraktat historien
wet omtala. Detta fredsslut angick likwäl blott de
Karthager som bodde på ön och innehade westra delen af
landet, ty i Karthago fortforo beständigt dessa offer.
Som de utgjorde en del as pheniciska religionen, så
kunde romerska lagarne af hwilka de långt derefter
förbödos, icke helt och hållet utrota dem. Förgäfwes
lät Tiberius under makter aflifwa dem som tjentgjorde
wid dessa barbariska ceremonier; Saturnus fortfor at
dyrkas i Afrika, och så länge flöt menniskoblod i
hemlighet på hans altaren. – Plinius, Tacitus o. andre
noggranne häfdatecknare tillåta oss intet twifwelsmål,
det ju Germaner och Galler äfwen offrade menniskor, ej
allenast wid offentliga offer, utan äfwen wid dem som
anställdes för enskilta personers tilfrisknande.
Nödwändigheten af dessa offer war en af Druidernes
dogmer, grundad på den principen, at man ej kunde
försona Gudarna utan genom et utbyte, och at en
menniskas lif war det enda pris som kunde återlösa en
annans. Wid offentliga offerslagtades oskyldige, i
brist på missdådare; wid de enskilta offren slagtades
ofta menniskor som friwilligt upoffrat sig åt detta
dödssätt. Sant är likwäl at hedningarne sent omsider
insågo det omenskliga i dessa offer. Plutarchus
berättar, at då oraklet en gång befallt Lacedœmonerne
at slagta en jungfru, och lotten fallit på en ung
flicka wid namn Helena, hade en örn flugit bort med
den heliga knifwen och lagt den på hufwudet af en
qwiga, som offrades i flickans ställe. Han berättar
äfwen at då Thebanske generalen Pelopidas blifwit,
natten före en batalj emot Spartanerne, tilsagd i en
dröm at offra en wacker jungfru åt wålnaderne af
Scedasi döttrar, som blifwit kränkta och mördade på
samma ställe, fann han denna befallning grym och
omensklig; detsamma funno äfwen de fleste af hans
officerare, och påstodo at et sådant offer aldrig
kunde wara behagligt för Gudars och menniskors fader;
och funnes det warelser som woro roade af
menniskoblod, måtte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
