Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - Pluto ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rande at tala när han åkallades, och
tystnaden rådde isynn. under slagten
och när den heliga elden förtärde
offerdjuren. För at offra dessa åt
himmelens och jordens Gudar, borde man
twätta hela kroppen; men P. åtnöjdes
med bestänkning och det war nog at
man twådde händer och ansigte. Rom
firade högtider til hans ära den 12
kal. Julii eller den 20 Juni, och
under hela tiden stod blott hans tempel
öppet. Allt som war af elak betydelse,
war helgadt åt honom. – P. war så
frugtad af folken i Italien, at store
brottslingar bestraffades med at
upoffras eller tilspillogifwas åt honom.
Efter denna religiösa akt ansågos de
såsom fågelfrie, och hwem som wille
kunde döda dem. Romulus antog
detta bruk, och en af hans lagar
tillät at åt P. upoffra en klient som
bedrog sin patron, och en otacksam
som förrådde sin wälgörare. Ofta såg
man äfwen generaler upoffra sig åt
honom för deras arméers wälfärd.
Macrobius har förwarat åt oss
formuläret wid en af dessa högtidliga
upoffringar, som wanligen förestafwades af
Summus Pontifex. – På berget
Soracte i Italien hade P. et tempel
gemensamt med Apollo, och på det
sättet trodde Faliscerne sig på en gång
hedra den underjordiska wärmen och
solen. – Folket i Latium och i
grannskapet af Crotona hade helgat twåtalet
åt Pluto; hwarföre ock Pythagoras
ansåg detta tal såsom olyckligt; och
i följd af denna lära helgade Romarne
åt denne Gud den andra månaden i
året; och i den månaden war andra
dagen isynn. utsedd til offer o. löften
för honom. – Gallerne, som, enligt
sina Druiders lära, skröto öfwer at
härstamma ifrån Pluto, räknade tidens
omlopp icke efter dagar, utan efter
nätter. – Utom de många namn, som
Pluto hade hos Greker och Romare,
tilbådo Sarmaterne honom under namn
af Lacton; Sveverne under namn af
Tuiston, och flera gamla folkslag
kallade honom den Swarta Guden
(Zeerneboch). P. war Franska områdets
Teutates, och nära Paris ell. Lutetia
upfördes åt honom et tempel på berget
Leucotitius, nu förstaden St. Jacques.
(Sinneb. l.) Pluto föreställes
wanligen då han bortröfwar Proserpina,
och bär henne swimmad af förskräckelse
i sin wagn, hwari hon skall åka til
hans rike. Han har alltid et yfwigt
skägg och en bister upsyn. Ofta har
han hjelm på hufwudet. Den war en
skänk af Cykloperne, och hade den
egenskapen at göra Guden osynlig; det
war isynn. wäpnad med den som han
kallades Orcus. Han hade den på sig
då han bortröfwade Proserpina.
Emedlertid hafwa nyare artister alltid prydt
honom med krona wid denna
förrättning. Då Hesiodus beskrifwer
Herkulis sköld, säger han at Perseus lånt
denna hjelm för at undfly Gorgonerna.
Kronan hafwa somlige gjort af
ebenholts, andre af den ofwan nämnda
örten Jungfruhår. Ofta anwändes
narcissan, som egentligen war helgad åt
Proserpina och Manerne, och således
passande at pryda deras beherrskares
änne. Phurnutus säger at denna krona
ell. krans wanligen war gjord af
Phasganon (Swärdslilja), hwars blad
likna sablar. – Guden bär ofta på
hufwudet en skäppa sådan som Serapis.
Då Gudarne wille återkalla en dödlig
til lifwet, fick P. det updraget. Denne
lär ur sin urna drypa några droppar
nektar på den gynnade personen, och
de hade den dubbla egenskapen at
återskänka honom lifwet eller göra honom
til Gud. Det war isynn. i anledning
af denna omständighet, som Pluto hade
tilnamnet Salutaris. – Han ses ofta
sittande på sin thron af ebenholts ell.
swafwel, med en spira i högra handen.
Detta tecken til magt gåfwo de gamle
endast åt jordens konungar, och det
war i egenskap af underjordisk konung
som Pluto bar spira. Hon war swart,
för at utmärka det Pluto förde
regeringen i det underjordiska riket. Hon
är stundom helt enkel, utan någon
grannlåt; stundom försedd m. en knapp
i öfra ändan, som på
peregrinsstafwar. Då Guden icke bär spira,
håller han ömsom en twåuddig gaffel,
ömsom en pik. Den förre ses ofta på
consular-medaljer bakom Plutos
hufwud. Han föreställes med piken på en
silfwermedalj öfwer Diocletianus, der
han kallas Tutor animarum justarum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
