Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - Prester ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra. Ibland andra privilegier, som
Senaten måste afstå åt Cæsar, war
äfwen det at tilsätta så många
prester han behagade. Desse hade flera
förmåner, såsom at icke kunna
afsättas, at wara frie för krigstjenst och
alla andra medborgerliga skyldigheter.
Prestwärdigheten hos hedningarne
bibehöll sig en tid under de Christne
kejsarne, och anskaffades icke helt och
hållet förrän under Theodosius, som
fördref ifrån Rom alla möjliga slag
af hedniska prester.
1. PRESTER HOS GREKERNE.
Furstarne förrättade wanligen hos dem
prestembetet. Derföre buro de alltid
bredwid swärdet en knif i sitt fodral;
men utom regenterne woro äfwen
enkom anställde prester. Det fans ock
familjer som beklädde denna
wärdighet för beständigt.
2. – HOS ROMARNE. I Rom
woro presterne icke af en särskilt klass
skild från de öfrige medhorgarne. De
waldes hwar som helst för at besörja
civila och religions-ärenden,
hwarigenom många oredor förekommos.
Gudarnes P., äfwen de mindre
Gudarnes, waldes merendels ibland dem som
woro mest utmärkte genom deras
embeten och wärdighet. Denna ära
tildelades stundom ynglingar af förnäm
börd, så snart de anlagt Toga virilis.
– Romerske P. delas i twå klasser.
De af den förra woro icke fastade wid
någon särskilt Gud, utan offrade åt
dem alla; sådane woro Pontifices,
Augurer och Quindecimvirer, hwilka
benämndes Sacris faciundis; Auspices,
som kallades Fratres arvales;
Curiones och Septemviri, som kallades
Epulones; Feciales; andre, som fingo
namn af Sodales titienses; och
offerkonungen, kallad Rex Sacrificulus. De
andre P. hade hwar och en sin
särskilta Gudomlighet: desse woro
Flamines och Salii; de som kallades
Luperci, Pinarii, Potitii för Herkules,
andre, som äfwen benämndes Galli,
för Gudinnan Cybele; och slutligen
Vestalerne. – Hos Greker och
Romare hade hwar Gudamagt sina P.,
som åtnjöts et utmärkt anseende. I
Tyrus woro P. de förnämste personer
i Staten, näst konungen: de woro
klädde i quldbroderade purpurmantlar,
och buro guldkronor besatta med ädle
stenar. De gamle Egyptier kallade
alla filosofer prester, och ofta waldes
deras konungar ibland dem. – Hos
Etrurierne war det endast P. tillåtet
at widröra Gudarnes bilder, men
alltid med handskar på händerna.
3. – HOS EGYPTIERNE, De woro
fördelade i åtskilliga klasser, som
anwändes til olika religionsöfningar, och
utmärktes genom särskilta tecken. De
hade afsagt sig alla oheliga och
handtwerkssysslor, samt wandrade beständigt
ibland Gudarnes bilder, med en stadig
gång, sträng upsyn, rak ställning och
händerne gömda under kläderna. En
af deras förnämsta förrättningar war
at förmana folket til en obrottslig
tilgifwenhet för landets bruk och
plägseder; och de hade en betydlig fördel
af at wäl upfylla denna presterliga
skyldighet. Om natten betraktade de
himlahwalfwet, och sysslosatte sig om
dagen med reningar. Deras gudstjenst
bestod i at sjunga några hymner om
morgon, middag, eftermiddag och
afton. Mellanstunderne anwändes at
studera aritmetik, geometri och
experimental-fysik. Deras drägt war snygg
men enkel, och bestod af fint linne.
Fotbonaden war af flätad säf. De läto
omskära sig, rakade hela kroppen,
twådde sig i kallt watten tre gånger om
dagen, drucko föga win, åto icke bröd
under reningstiderna, ell. ock blandade
det med isop. Olja och fisk woro dem
alldeles förbudne, och de wågade ej
en gång så bönor.
4. – HOS GALLERNE, se
DRUIDER.
5. – I SKANDINAVIEN. De
utöfwade et gränslöst wälde öfwer allt
som angick religionen: ofta förenades
prestembetet med högsta magten, och
de hade folkets lätt-tro til den grad i
sina händer, at de slagtade åt sina
Gudar de menniskor de utfordrade.
6. – i MEXIKO. De woro
helgade til afgudatjensten genom en
smörjning öfwer hela kroppen, ifrån
hufwudet til fotahjellet. Under all den
tid de bestridde altar tjenster, war dem
förbudet at afklippa håret; de
underhöllo det genom smörjning med en swart
salva upblandad med kåda. Deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
