Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - Thor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hwarwid kroken gick in i hans käft,
och han drog til så häftigt, at begge
Thors näfvar stöttes emot kanten af
båten. Thor blef wred, antog sin
Gudomsstyrka, och spjernade emot så
starkt, at begge hans ben gingo
igenom båten, och bleswo stående på
botten. Derpå drog han up Ormen
på kanten, och i sanning har ingen
sett en förskräckligare syn, ändå Thor
hwässte ögonen på ormen, och denne
blängde och utblåste sitt etter. Man
säger, at jätten Yme skiftade färg och
bleknade af ångest, då han såg ormen,
och wattnet strömmade in i båten;
men just i detsamma som Thor grep
hammaren och lyftade den i wädret,
famlade Jätten til med sin knif, och
skar af Thors ref, hwarwid Ormen
åter sjönk ned i hafwet. Thor
kastade nu wäl hammaren efter den; man
säger äfwen, at han slog af dess
hufwud; men Midgårdsormen lefwer
ännu, och ligger i hafwet. Thor slog
derefter med sina näfwar Jätten i
hufwudet, så at han störtade
baklänges öfwer bord och wände benen i
wädret. Thor wadade i land.
Thors och Hrungners kamp.
Thor hade farit åt öster, för at
dräpa Troll. Odin red på Sleipner
til Jotunheim, och kom til Jätten
Hrungner. Denne frågar hwem den
med guldhjelmen war, som far både
i luft och på haf? Det måste wara
en dråplig häst, som bär honom.
Odin sade, at han wille sätta sitt
hufwud i wad, at maken til den icke
finnes i Jotunheim. Hrungner
mente at hans häst, wid namn Guldfaxe,
war långt bättre, och i wrede steg
han på denna häst, för at sätta efter
Odin, och wedergälla honom hans
stortalighet. Odin skyndade sig så
starkt, at han war et stort stycke wäg
förut. Hrungner war betagen af et
så starkt Jättesinne, at han icke
märkte det, förrän han war kommen
inom Asarnes murar. – Då han kom
til slottsporten inbjödo Asarne honom
til sitt drickeslag. Han mottog
anbudet och gick in. Man tog då de
skålar, hwarur Thor plägade dricka,
som han alla tömde. Då han blef
drucken sparade han icke stora ord.
Bland annat yttrade han, at han
wille taga Walhall, och föra det til
Jotunheim, försänka Asgård, och
dräpa alla Gudarne, med undantag af
Freja och Sif, som han wille föra
hem med sig. Freja war den enda
som tordes skänka i åt honom, och
han skröt af at wilja dricka up allt
deras öl. Men då Asarne ledsnade
wid hans ordprål, nämnde de Thors
namn, och strax war han hos dem i
salen, och lyftade sin hammare. Han
frågade, hwem som dertil war
uphofsman, at den näswise Jätten skulle
der wara gäst, hwem som hade gifwit
honom lof at wara i Walhall och
hwarföre Freja skänkte i åt honom,
såsom wid Asarnes Gillen.
Hrungner såg grymt på Thor, och swarade,
at Odin hade bjudit honom til gäst
och han wore der under hans beskydd.
Thor gaf til swar, at den bjudningen
skulle han umgälla, innan han komme
derifrån. Hrungner swarade, at det
war en liten heder för Asa-Thor at
dräpa honom wapenlös. Det bewiste
mera mandom, om han wågade slåss
med honom wid gränserna af
Griotunagård. Det war werkligen –
tillade han – en stor dårskap af mig
at jag lät min sköld och min
stenklubba blifwa hemma. Hade jag haft
mina wapen med mig, skulle wi strax
pröfwa en holmgång. Men då det
icke är så, förklarar jag dig för en
niding, om du will dräpa mig, som
är obewäpnad. Thor wille på intet
sätt afslå enwigeskampen, då han blef
utmanad, hwilket aldrig före hade
händt honom. Hrungner for då bort
och skyndade til Jotunheim. Här
blef hans färd mycket berygtad, samt
huru han hade fordrat Thor til strid.
Jättarne ansågo af högsta wigt hwem
som derwid finge seger; ty af Thor
hade de intet godt at wänta, om
Hrungner, som war en bland de
starkaste bland dem, föllo för hans hand.
Jättarne gjorde då på Griotunagård
en man af ler, nio alnar lång och
tre alnar bred öfwer bröstet, och då
de icke kunde finna et hjerta stort nog
dertil, togo de hjertat af et sto,
hwilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
