Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vestaler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon gång et Palladium ell.
en liten Segergudinna. I stället för
krukan håller hon äfwen et spjut eller
et ymnighetshorn. På baksidan af en
af Vitellii medaljer är hon sittande,
samt håller krukan i ena handen och
en brinnande fackla i den andra. På
en af Saloninas medaljer ses hon
stående med samma symboler.
Hennes benämningar på medaljer och
gamla monumenter äro: den heliga,
den ewiga, den lyckliga, den gamla
Vesta, Vesta modern o. s. w. – Numa
Pompilius lät i Rom upbygga et
tempel åt Vesta, nästan i form af en glob;
icke för at beteckna, säger Plutarchus,
at Vesta war detsamma som
jordgloben, utan emedan globen utmärkte
hela werldsalltet, i hwars medelpunkt
war den eld som kallades Vesta. I
detta tempel underhölls den heliga
elden med så mycken widskepelse, at
den ansågs såsom en underpant på
wäldet öfwer werlden; och såsom et
elakt förebud om han slocknade, samt
at man försonade denna
wårdslöshet med en oändelig oro och
omsorg. Då elden slocknade, kunde
man icke åter uptända den med en
annan eld; utan man måste göra en
ny, därigenom at man lade något
eldfängdt ämne i midten af et kupigt kärl,
som utsattes för solens strålar
(brännspeglar woro då redan kände?).
Festus säger, at denna nya eld uptändes
derigenom at man gned twenne
träpinnar emot hwarandra. Om också
elden icke slocknade, förnyades den
hwart år den första dagen i Mars månad.
VESTALER kallades Vestas
prestinnor af Romarne. De walde dem
ibland jungfrur. Ovidius säger
orsaken wara den, at Vesta sjelf war
jungfru; och emedan denna gudinna,
likasom elden, icke framalstrar
någonting. Då Romarne inrättade
Vestaler, efterföljde de Albinerne, som
säkert deri härmade andra nationer. De
började at något skilja sig derifrån i
hwad som angick jungfrudomen, i det
tiden utsattes kortare. Albas
Vestaler borde wara jungfrur i 50 år;
Romarne deremot fordrade icke mer
än 30 år. Numa war den som
utwalde de första Vestaler, och förbehöll
denna rättighet åt sina efterträdare.
I början inrättade han endast fyra.
Servius Tullius, eller, enligt andra,
Tarquinius d.ä. tillade 2:ne. Efter
konungarnes utdrifwande gick
rättigheten at utwälja Vestaler öfwer til
Öfwerste presterne. Då en Vestal skulle
tilsättas, utsökte Öfwerstepresten ibland
Roms familjer 20 jungfrur emellan
sex och tio år. Det war förbudet at
antaga någon öfwer ell. under denna
ålder, och föräldrarne borde lefwa. De
borde icke hafwa det minsta lyte på
deras kropp; twertom borde de wara
så sköna och wäl wäxta som möjligt.
Så snart detta antal blifwit waldt,
lät Öfwerstepresten dem draga lott,
tog genast den på hwilken lotten föll,
och skiljde henne ifrån föräldrarne,
hwilkas myndighet öfwer henne genast
uphörde. Han ledsagade den unga
jungfrun til templet. Der afskars
hennes hår och uphängdes i et heligt
träd, hwilket war et befrielse-tecken.
Ifrån denna stund war hon endast
sysslosatt med sina skyldigheters
upfyllande. – Vestalerne tilbragte sin
lefnad til underwisning, at tjena
gudinnan och at dana nya prestinnor.
Dessa åligganden skiljde dem i trenne
klasser, som de efter hand genomgingo,
och der tio år tilbragtes i hwardera.
Templet war deras enda hemwist, och
ingenting kunde befria dem ifrån at
bo der; utom det enda fall, när de
för swår sjukdom behöfde ombyte af
luft. Då anförtrodde Öfwerstepresten
dem åt några fromma och erkändt
dygdiga Romerska fruntimmer, hwilka
eftersträfwade denna syssla som en
hederspost. – Så snart dessa flickor hade
tilbragt 30 år i tjenst, ägde de frihet
at lemna den och ingå i ägta ståndet;
och det fans Vestaler som begagnade
denna frihet, men de ångrade sig snart.
Man föregås at återhållsamheten kostat
för mycket på dem, och de anklagades
at med otålighet hafwa afbidat det
ögonblick då de kunde bryta den. Dem
träffade samma öde som alla gamla
flickor, hwilka nästan alltid föraktas
af deras unga männer. De flesta
tilbragte sina återstående dagar ogifta;
några stadnade qwar i templet; men
man är icke ense om deras
sysslosättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
