Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vestaler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
612
ningar i det fallet. Somlige säga at de icke mera
wårdade den heliga elden och icke deltogo i
tjenstgöringen, emedan deras ålderdom gjorde dem
dertil owärdiga. Men Tacitus påstår motsatsen. Han
säger at Occia hade befälet öfwer Vestalerna i 57 år,
presiderade wid gudinnans ceremonier med utmärkt
wisdom och wärdighet, och at det icke war före än
efter hennes död man tänkte på at återbesätta hennes
plats. Den äldsta bland Vestalerna hade inseendet
öfwer gudstjensten. Det war åldern blott som gaf henne
detta företräde, och hon kallades den stora Vestalen.
– Vestalernas wigtigaste och wäsendtligaste
sysslosättning, och den som fordrade hela deras
upmärksamhet, war at wårda den heliga elden. Den borde
brinna dag och natt; och widskepelsen hade fästat de
mest förskräckliga följder wid dess utslocknande.
Allmänna folktron, at eldens klara låga war af et
lyckligt förebud, medförde nödwändigt det begreppet,
at motsatsen inträffade om den slocknade. Denna
förmenta olycka inträffade flera gånger i Rom, och
ibland andra under det andra Puniska kriget. Hela
staden blef bestört. Livius har med de lifligaste
färger
beskrifwit Romarnes widskepliga tröstlöshet. Wid
sådana händelser hwilade
wanligen alla ärenden. Skedde det nattetid,
underrättades folket genast berom. Sömnen blef
afbruten, och Senaten sammanträdde. De mest
intressanta sysslosättningar uphörde til dess brottet
blef straffadt, templet forsonadt och elden ånyo
uptänd. Den Vestalen som genom sin wårdslöshet warit
orsaken til en sådan allmän olycka, blef piskad af
Öfwersteprestens egna händer. Om man skall tro Festus,
så skedde bestraffningen på et mörkt ställe, och
Vestalen war betäckt med en stor fin slöja. Dionysius
från Halicarnassus berättar, at några Vestaler undweko
piskstraffet och ännu grufligare plågor, genom wissa
mysterier som wittnade om deras oskuld. Han säger, at
en af dessa prestinnor, wid namn Emilia, somnade en
afton, och updrog omsorgen at wårda den heliga elden
åt en ny Vestal, hwilken det ålåg henne at underwisa.
Det dröjde icke länge innan den unga Novisen äfwen
insomnade. Under det at begge flickorna sofwo,
slocknade den heliga elden. Dagen derpå war et
förskräckligt buller i Rom. Presterne trodde sig finna
något mer än wårdsloshet i denna händelse. De
föreställde sig at Emilia hade tagit sin skada igen
för det tråkiga löftet gudinnan hade ålagt sina
flickor. Emilia, som icke förmådde at med tårar röra
sina domare, som föresatt sig at finna henne
brottslig, wände sig til Vesta, ref sönder et stycke
af slöjan, kastade den på askan af den heliga brasan,
och åkallade gudinnans bistånd. Elden började genast
at åter brinna, och detta underwerk wittnade om hennes
oskuld. – Den heliga elden uptändes under stora
ceremonier. Festus berättar, at man med et slags borr
genomstack et bord af något trä som war mycket
eld-fängdt. Vestalerne emottogo i et särskilt kärl den
eld som upkom genom denna hastiga gnidning, och buro
den på altaret. Om man skall tro Plutarchus, war det
endast genom solens eld som man kunde åter uptanda
Vestas. Man samlade solstrålarne i et kopparkäril, som
war widt i öppningen och trångt i botten. Under
kärlet, som war försedt med flera hål, lågo brännbara
ämnen, hwarpå solstrålarne föllo. – De Vestaler som
hade brutit sitt kyskhetslöfte, straffades mera
strängt än de som läto den heliga elden slockna. Numa
befallte at de skulle stenas. Festus anför en sednare
lag, som befallte at de skulle halshuggas. Det tros at
Tarquinius d.ä. införde bruket at begrafwa dem
lefwande, åtminstone war det under hans regering som
detta straff första gången werkställdes; och det blef
sedermera et wanligt straff för otrogna Vestaler.
Likwäl skedde någon gång undantag ifrån denna lag. Twå
systrar af familjen Ocellati hade blifwit öfwertygade
om blodskam, och erhöllo af Domitianus frihet at wälja
dödssätt. Seneca omnämner en Vestal som blef dömd at
störtas utföre en klippa. Hon bedyrade at hon war
oskyldig; men troddes icke, och domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
