Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vestaler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ningar i det fallet. Somlige säga at
de icke mera wårdade den heliga elden
och icke deltogo i tjenstgöringen,
emedan deras ålderdom gjorde dem dertil
owärdiga. Men Tacitus påstår
motsatsen. Han säger at Occia hade
befälet öfwer Vestalerna i 57 år,
presiderade wid gudinnans ceremonier med
utmärkt wisdom och wärdighet, och
at det icke war före än efter hennes
död man tänkte på at återbesätta
hennes plats. Den äldsta bland
Vestalerna hade inseendet öfwer gudstjensten.
Det war åldern blott som gaf henne
detta företräde, och hon kallades den
stora Vestalen. – Vestalernas
wigtigaste och wäsendtligaste sysslosättning,
och den som fordrade hela deras
upmärksamhet, war at wårda den
heliga elden. Den borde brinna dag och natt;
och widskepelsen hade fästat de mest
förskräckliga följder wid dess
utslocknande. Allmänna folktron, at eldens
klara låga war af et lyckligt förebud,
medförde nödwändigt det begreppet, at
motsatsen inträffade om den slocknade.
Denna förmenta olycka inträffade flera
gånger i Rom, och ibland andra
under det andra Puniska kriget. Hela
staden blef bestört. Livius har
med de lifligaste färger beskrifwit
Romarnes widskepliga tröstlöshet. Wid
sådana händelser hwilade wanligen alla
ärenden. Skedde det nattetid,
underrättades folket genast berom.
Sömnen blef afbruten, och Senaten
sammanträdde. De mest intressanta
sysslosättningar uphörde til dess brottet
blef straffadt, templet forsonadt och
elden ånyo uptänd. Den Vestalen
som genom sin wårdslöshet warit
orsaken til en sådan allmän olycka, blef
piskad af Öfwersteprestens egna händer.
Om man skall tro Festus, så skedde
bestraffningen på et mörkt ställe, och
Vestalen war betäckt med en stor fin
slöja. Dionysius från Halicarnassus
berättar, at några Vestaler undweko
piskstraffet och ännu grufligare plågor,
genom wissa mysterier som wittnade
om deras oskuld. Han säger, at en
af dessa prestinnor, wid namn Emilia,
somnade en afton, och updrog
omsorgen at wårda den heliga elden åt en
ny Vestal, hwilken det ålåg henne at
underwisa. Det dröjde icke länge
innan den unga Novisen äfwen
insomnade. Under det at begge flickorna
sofwo, slocknade den heliga elden.
Dagen derpå war et förskräckligt buller
i Rom. Presterne trodde sig finna
något mer än wårdsloshet i denna
händelse. De föreställde sig at Emilia
hade tagit sin skada igen för det
tråkiga löftet gudinnan hade ålagt sina
flickor. Emilia, som icke förmådde
at med tårar röra sina domare, som
föresatt sig at finna henne brottslig,
wände sig til Vesta, ref sönder et
stycke af slöjan, kastade den på askan
af den heliga brasan, och åkallade
gudinnans bistånd. Elden började genast
at åter brinna, och detta underwerk
wittnade om hennes oskuld. – Den
heliga elden uptändes under stora
ceremonier. Festus berättar, at man
med et slags borr genomstack et bord
af något trä som war mycket
eldfängdt. Vestalerne emottogo i et
särskilt kärl den eld som upkom genom
denna hastiga gnidning, och buro den
på altaret. Om man skall tro
Plutarchus, war det endast genom solens
eld som man kunde åter uptanda
Vestas. Man samlade solstrålarne i et
kopparkäril, som war widt i
öppningen och trångt i botten. Under
kärlet, som war försedt med flera hål,
lågo brännbara ämnen, hwarpå
solstrålarne föllo. – De Vestaler som
hade brutit sitt kyskhetslöfte, straffades
mera strängt än de som läto den
heliga elden slockna. Numa befallte at
de skulle stenas. Festus anför en
sednare lag, som befallte at de skulle
halshuggas. Det tros at Tarquinius
d.ä. införde bruket at begrafwa dem
lefwande, åtminstone war det under
hans regering som detta straff första
gången werkställdes; och det blef
sedermera et wanligt straff för otrogna
Vestaler. Likwäl skedde någon gång
undantag ifrån denna lag. Twå
systrar af familjen Ocellati hade blifwit
öfwertygade om blodskam, och erhöllo
af Domitianus frihet at wälja
dödssätt. Seneca omnämner en Vestal
som blef dömd at störtas utföre en
klippa. Hon bedyrade at hon war
oskyldig; men troddes icke, och domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
