Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycosan från Narbonne eller den svartbukiga taranteln - Familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stR RR ER Ra
134
främmande avföda. För att besvara denna dub-
belfråga står mig ett rikligt material till buds.
Jag har under samma kupa hyst in två gamla
matronor, som bära sina ungar på ryggen. De
ha sina bon så långt ifrån varandra som utrym-
met i det gemensamma lerfatet tillåter. Avståndet
är ett par decimeter eller kanske något mer. Det
är inte tillräckligt. Närheten upptänder snart stark
avundsjuka mellan de ofördragsamma spindlarna,
som äro tvungna att hålla sig långt ifrån varandra
för att skaffa sig ett tillräckligt jaktområde.
En morgon överraskar jag de båda mödrarna
i strid med varandra. Den besegrade ligger på
ryggen, segraren griper sin motståndare buk mot
buk med sina ben och hindrar henne från att röra
sig. På båda äro de giftiga käkarna öppnade,
färdiga att bita, men de våga inte ännu, så fruk-
tansvärda äro de för varandra. Efter en ganska
lång väntan varunder hotelser utbytts, sluter den
starkaste av dem, hon som ligger överst, sin döds-
bringande käke och biter huvudet av den beseg-
rade. Sedan förtär hon lugnt i små munsbitar
sin döda motståndare.
Vad taga sig nu ungarna till, medan modern ätes
upp? Lätt tröstade, obekymrade över den hem-
ska scenen, klättra de upp på den segerrika lycosans
rygg och slå sig helt lugnt ned där bland den legi-
tima familjen. Den glupska varelsen, som äter
sina likar, motsätter sig inte detta, utan tar emot
dem som sina egna. Hon äter modern, men ger
en fristad åt de moderlösa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
