HOLOFERNES. Omständigheterna förändras. - Konungen räckte henne handen, och bad henne sitta hos sig. Nu kastade hon sin slöja något uppåt eller tillsides - och hvad fick han se? WULF. Nå väl, hvad såg han? HOLOFERNES. Något, för hvilket han alltid varit svag: mörkblå ögon, svartbågade ögonbryn, liljehy och rosenkinder; de förstnämnda voro ännu tårfyllda, men stora och strålande; och snart förspordes en synnerlig verkan, när hon fastade dem, ömsom lockande, ömsom befallande, på honom och allt hvad honom omgaf. WULF. Jag varsnar det också på dig sjelf, ty du börjar beskrifva henne som en troubadour. I sanning, hon är fager och ståtlig än i dag; fastän i min smak nog mycket storvuxen, manhaftig och högdragen. Hon har till och med skägg på öfverläppen. Men vidare! HOLOFERNES. Berättelsens utgång är simpel. Det varade inte särdeles länge, förrän Kung Guido ej gitte betrakta något annat föremål, än henne. Den vackra enkan blef hans gäst, emedan han ansåg sig skyldig att bli hennes tröstare; hon lät honom besvärja sig att mildra sin förtärande sorg, att bortlägga åtminstone en del deraf; och hon upphörde icke förr med sitt