första tal, än han sjelf hade glömt sitt eget. Hofvet såg dem tillsammans, dag in, dag ut; snart hörde man hvarken ordas om hans gemål eller hennes salige man; slutligen förvandlades de korpsvarta sorgeskrudarne till vårgröna och purpurröda kärleksdrägter. Folket hade sina tankar för sig; men ett, tu, tre stod Fru Enke-Grefvinnan Sibylla Gloriosa af Montferrat i den Heliga Grafkyrkan, med Jerusalems drottningskrona på hufvudet. WULF. Och Guidos konungskrona under fötterna. Arme Lusignan! HOLOFERNES. Än en gång: tyst, och minns hvar vi äro! Har du lust, att pröfva den «ömsinta» Drottningens fångtorn eller underjordiska kamrar? Här går nu för tiden skarpt till, och summariskt, må du veta. - Men du har narrat mig att prata så, att tungan låder vid gomen ... WULF. Blott ett ord till, gamle ture! Är prinsessan Florinna verkligen så underskön, som ryktet förtäljer? HOLOFERNES. Det kan du lita på; det är ej för intet, som verldens alla prinsar förälskat sig i henne på bara berättelser och skuggportraiter. WULF. Kan du hjelpa mig att få se henne?