KONUNGEN. Hvem? Hon? I drägt och skick ju enkelheten sjelf, Ja, konstlös intill tarflighet! DROTTNINGEN. Behagsjuk Eröfringslust har tusenfaldig skepnad; Hvad här så eneklt synes dig, är list, - Men list, min vän, af allrafinsta slag! När då bland hofvets män det sägs: Naturens Fullkomlighet försmår all konstens tillhjelp - Det sköna segrar utan vapen - Rosen Behöfver inga smycken, för att tjusa - Med annat dylikt snack, som ofta visst Du sjelf förnummit har: tro mig, då njuter I smyg hon sin utsöktaste triumf. KONUNGEN. O Gud! hur länge skall jag vräkas kring På detta böljesvall af tvifvel? Gif, Barmhertige! ett ledningsbloss, en hamn! DROTTNINGEN. Min herre och gemål! har du ej båda I Gloriosas kärlek, lika vaksam Som trofast? Är det ej af nit för dig Och för din dotter, som jag talat nu? Jag tål ej sqvaller, jag begär ej straff