Deum; staden är illuminerad och vin sqvalar i alla rännstenar; så att man lefver här «in dulci jubilo», utom det, att man vid hvart tredje steg blir anropad af syriska lansknektar, drabanter, skyltvakter, som stå öfverallt posterade, i stål från hjessan till hälen, med hillebår dar och morgonstjer-nor, med grymmeliga knäfvelborrar och hvassa pipskägg. Hos de Kungliga blir stor bal, som kommer att räcka hela natten. WULF. Men sammanhanget ... HOLOFERNES. Jag skall föra dig i morgon till en osteria utanför norra förstaden, ett allrakäraste ställe, som jag brukar besöka esomoftast. Du kan tänka: der sitter jag i min middagsro under lönnar och castanier, bakom en vinlöfs-häck, och gör mina tankar så krigiska som möjligt; ty jag väntade på en hop förlorade söner, som jag låtit värfva åt min landstorm. Just som jag hade genomgått infanteri-tankarne och börjat cavalleri-betraktelser, får jag höra på stora landsvägen, utanför häcken, ett dån af hästhofvar, ett skriande af många röster och ett slamrande af vapen. Jag gluttar fram mellan löfven -- och det första jag blir varse, midt ibland främmande soldater och rustningar, är min gamle gynnare Malvicinos ansigte, som på sin bemälta pik, högt uppsatt i solskenet, grinar emot mig. Innan jag hunnit repa mig från min bestörtning, till vederbörliga philosophiska reflexioner öfver lyckans hjul, får jag se din Konung till häst, med Cyprino och en annan underlig karl, som skall vara hans häxmästare; och i samma ögonblick gör hela tåget halt, emedan vägen befinnes tillspärrad ...