112 DEOLÄTUS. Ej alltid. Kungen der, som med er Drottning Nu gör en nådig vandringsrund kring salen, Har näppligen, i sarabanden nyss, Vid hennes sida rönt en sådan segling. CYPRINO. Slå vad, att mer han rönt, än han vill tillstå! Att med en vacker qvinna gungas så Våg upp, våg ned på smekfull glädjeklang, Förtrollar, - vore än den qvinnan sänd Från svaflad Acheron med Plutos värf. DEOLÄTUS. Hon är det ock! Med diademets skimmer Uppöfver korpsvart hår och reslig växt, Hvad liknar hon, den Isebel, om ej Ett präktigt nattmoln, på hvars öfre rand En halft uppsvulgen måne dystert glimmar? All mörkrets skönhet har sin skräck och vällust I henne sammansmält; förföriskt talar En lönlig vådlighet, en ljuflig hemskhet, Förenad med omätlig viljas styrka, I tjusarögon, dem, likt skallerormen, Hon fäster på enhvar, som hon vill sluka. CYPRINO. I thy fall rådligt är alltså, att helst Betrakta hennes parodi Forella,