189 sin trånga hjerna framkläcka en sådan idée, i fall den icke vore grund-och ur-schemat för alla känslor och tankar. Konungen klappar henne på kinden och säger: Rätt bra, mitt socker, med något mera öfning går det förträffligt; anmärker mellertid, att hon blandar om hvarandra de manliga och qvinliga rimmen, i stället för att låta i sträng alexandrinsk ordning hvart rimpar oåtskiljeligt följas; derpå, för att ge henne ett mönsterprof, deklamerar han ännu en tirad om fåfängligheten af att söka ett odödligt namn, lägger stark accent på hvarje rim och slår takten af cesurerna med sin spira, under det han tillika vid hvar cadence sakta nickar med hufvudet. «Är det ej majestätligt, min Dotter? - Legitimt? - Hvaba?» - (Legitim och Legitimitet äro Konungens högsta trumf-ord, samt den trollformel, med hvilken man i sista instansen kan förmå honom till allt.) Nu går han omsider, efter en theater-kungs-bugning för sin Dotter, lika gravitetiskt, i spetsen af sina begge med-narrar tvärs öfver rummet ut genom den dörr, som står tvärs emot den genom hvilken han inkom. 4. j$c. Stor Parad på Slotts-borggården. Holofernes commenderar. En mängd gapande borgare, qvinnor o. s. v. närvarande. Deras anmärkningar öfver manövrerna etc. En undrar, hvarföre Konungen sjelf ej förer commando't vid ett så högtidligt tillfälle. En annan åskådare uppgifver skälet dertill. (Detta skäl bör vara något högst löjligt.) Konung Amundus kommer med Cyprino, Deolätus och sin suite. Holofernes: «Eront! Rör Spelet!» Militärisk musik. Liksom i half-chörer, afsjungas tvenne stropher i ett marsch-artadt versmått öfver krigarns lott och sol-dat-lifvets lycksalighet. Tropparne skyllra för Amundus m. m. Amundus tackar, kallar till Sig Holofernes *) OCt säger honom artigheter. Frågar, hvarföre han ej syntes till i slagen vid - - - - - -, och säger, att de nära blifvit förlorade genom hans frånvaro. Holofernes anger orsaken, som bör vara mycket putslustig. Amundus spörjer, om han ej härstammar från den ryktbara Ipältmarskalken Holofernes, som «en af våra företrädare på Syriens thron, den glorvördige Babyloniske Konungen Ne-bukadnezar» skickade att tukta Judarne. Holofernes svarar: Jo, Ers Majestät, i rät nedstigande led - och gör derpå en burleskt berömmande målning af denne sin stamfaders lynne, utseende, manérer o. s. v. («En hedersman, af det ömmaste hjerta - men af hetsigt temperament, något brusande i hufvudet - stångpiska, grofva stöflar, röst som ett lejon, m. m. d.) Cyprino frågar, om det är sannt, att den vackra Grefvinnan Ju-dith af Bethulia blef hans död? Holofernes svarar, att hon verkligen mördat honom, men att hans stamfader i denna historia uppfört sig vida kyskare och dygdigare, än ryktet, af onda menniskors uppdiktan, berättat *) Som pustar och torkar sig med näsduken i ansigtet.