191 d. Sc. Florinnas rnm. Samtal mellan Florinna och Lila. Florinna är i den yttersta bestörtning, emedan hon skall kläda sig till festen, och hennes garderob befinnes tom. Hon har skickat Rosa till Drottningen, för att berätta henne denna oväntade händelse, och begära hennes råd. Hennes fruktan att ej komma på festen och ej få se Amundus. Rosa kommer från Drottningen med det svar, att Drottningen med högsta förundran hört detta nya prof af hennes ordentlighet och omtänksamhet; att hon vill dagen efter tala med henne derom, och låta anställa undersökningar*); mellertid hoppades hon, att Florinna väl ägde någon försvarlig praktldädning qvar, och bad henne skynda sig allt hvad hon kunde, emedan högtidligheterna redan voro började; den främmande Kungen redan kommen, och gästerna till större delen samlade. Florinnas ångest. Hon skickar Rosa andra gången till sin stjufmor, och ber henne låta säga, att hon hastigt blifvit så illamående, att hon ej kan visa sig; detta steg vore ju för det närvarande det enda förnuftiga, som kunde tagas. Hon får derpå till svar, att hon borde besinna, det denna fest hade egentligen ett politiskt syftemål; att Drottningen för ingen del vågade blottställa sig för Amundi ogunst, då hon nyss icke utan stor möda lyckats att blidka honom; att hon nyss sagt Amundus, det hon i detta ögonblick skulle ha den äran att presentera honom sina Döttrar, hvilka begge befunno sig väl och täflade med hvarandra i kärlek och lydnad för sina föräldrar; att Florinna borde skynda sig framför allt, och icke vid sin toilett, liksom ofta händt henne, i stället för att se i sin spegel Se i någon gammal Ko-mancier, emedan man nu ej längre hade tålamod att vänta på henne, och Drottningen ville presentera begge prinsessorna på engång. Florinna gråter och vrider sina händer (min Gud, min Gud! omoderliga Mor! jag förstår dig tillräckligt m. m.). Hon vill dock försöka att skicka till Drottningen ännu en gång och göra henne de bevekligaste föreställningar, att det icke kan vara hennes allvar att blottställa sitt barn för offentlig vanheder; att denna skymf ju kastar skugga på henne tillika och på Konungen, på hela Hofvet, om en af Prinsessorna vid ett sådant tillfälle uppträder oanständigt klädd, eller nästan sådan, som hon blott kan visa sig för föräldrar och syskon i sin sängkammare! Men Rosa törs nu ej oftare gå; Lila erbjuder sig dertill och skyndar åstad. Efter en kort stund återkommer hon, med Forella stolt och påfågelsmessigt svansande framför sig. Florella, carrikeradt klädd och prålande på det allramest öfverdrifna vis, hofverar framför den arma systern, frågar henne hvarför hon ställer till ett larm, som om hela festen vore tillställd blott för hennes skull - säger att Drottningen befaller henne vid sin högsta onåd att komma - och att hon må bära sig åt hur som helst, så skall hon in- *) l denna förvirring och Månd så inånga omsorger hade hon ej tid att tänka på den saken.