194 tydlig del tomt och kallt, och ingenting uppfyller fullkomligt hans bröst. Ser på afstånd, i half skymningen och månskenet, Amundus träda fram med Florinna vid sidan, på en balcon, som vetter åt denna trakten af parken. Han ser några andra gestalter, bland hvilka han igenkänner Cyprino och Bella, först följa dem, men sedan draga sig tillbaka inom den halföppna altansdörren, liksom för att fylla den och skymma ditsigten för det innanföre i salen kringsvärmande öfriga sällskapet. - Han förstår sammanhanget. - Han skildrar Florinnas utseende och gruppen af Amundus Och. hemie, som, lutar sig till Amundi axel, under det denne slingar sin arm omkring hennes lif. - Hans betraktelser öfver deras sällhet, samt huru hjertat ännu ej är nog gammalt, för att ej vid dess åsyn röras till otillåtna önskningar. - Huru lycklig den är, som i sin första ungdom ej försummar, drömmande bort sin vår i ändlösa grubblerier och förslager, det korta gynnande ögonblicket för kärlekens personliga verklighet, - hvilken sedan, lik en silfverblick i varelsens djupaste metallådror, utgrenar sig genom menniskans hela öfriga lif och ger det, äfven i sjelfva blotta efterklangen af förflutna jubelhymner, ett högt och varaktigt intresse. Han vill väl erinra sig, att han genom sitt snille, sin tankas makt, sin själs omfattning är höjd öfver de andra, dem han afundas, på andarnes rangordning - han vill genom denna frambefallda uppvallning af stolthet öf-verrösta sin hemliga oafbrutna trängtan - han vill inbilla sig, att han kan lefva blott som en ren ande, som en contemplatif åskådning utan personlighet - men ack! - Han besluter, att slita sig lös från den prunkande och bedöfvande sydliga naturen, från sina många invecklade och distraherande förbindelser här, och åter begifva sig till Norden, till Sverige, för att der vid sin moders graf bygga sig en hydda och öfverlemna sig åt andaktsöfningar. 8. Sc. Amundus och Florinna på balconeu. Deras samtal om sym-pathien, troheten, stjernorna. - Pythagoras. - Vattenkonsterna skimra i månskenet. - Cypresserna och pinjerna röra sig ej - akacian doftar med sina hvita blommor. - Den röda Cercis (Granaten) - mandeln - vallmon - den klara högblå luften med de gyllne stjernorna - de på varma flägtar simmande blomsterångorna - det präktiga Famagusta ligger utbredt framför dem i en halfkrets omkring en vik af det bakom sig visande hafvet. - Florinna säger, det hon hört att i Norden, hvarifrån deras förfäder kommit, ofta vore brukligt att dö af kärlek (här kunde måske i korthet någon dithörande Nordisk historia inflätas) - att äfven hon kände inom sig, att hon väl skulle finna det öde ljuft att dö för honom - (prisar de indiska qvinnorna, som genom bål och lågor frivilligt följa sina makar till ett lyckligare land). Nej! svarar han, lefva, lefva! nu först lefva! Han utmålar för henne med de lifligaste färger deras fram-