205 Amundus vill det ej, säger att han ej onödigtvis vill missbruka Deoläti väl vilja, och att Deolätus, försänkt någorstädes i Norden i sina vanliga kosmogoniska och theosophiska grubblerier, icke gerna skulle se sig deruti afbrytas för att befordra ett rendezvous och ett enlevement mellan ett par älskande. Dylika philosopher och skalder känna kärleken ej*); de duga blott att begripa och beskrifva den. Annorlunda förhåller det sig ined Riddersmannen; åt hvilken ock Himlen har gifvit mod och armar att sjelf beskydda sin sällhet. Han förafskedar Cyprino, hvilken skiljer sig vid honom med sorgliga aningar, och fruktar att icke mer få återse honom. - Amund-us ser nu i fönstret den genom mörkret oigenkännliga gestalt, som han tror vara Florinna; han ropar henne vid namn. - Ja! - Hans förnyade frågor. Hon beder honom, hviskande, för Guds skull icke tala, emedan hennes misstänksamma Moder låter genom personer i de närgränsande rummen bevaka henne; utan blott räcka henne sin hand och föra henne utför trappan (hon öppnar den lilla trägårdsdörrn) till hans vagn. Hans förtjusning, under det hon stiger utför trappan. Hon svarar derpå en af de poetiska phraser, som Sysis och Drottningen lärt henne. Ja, ropar Amundus, så kan blott Florinna tala, så blott min själs utvalda o. s. v. Han sätter sin ring på hennes finger och svärjer henne evig trohet. De gå genom trägården. Amundus finner att hennes växt ej är så hög och rak, samt hennes gång mera ojenm och vacklande, än tillförene. Hon skjuter skulden på fångenskapen och sorgen. Amundus tröstar henne med att den dufna stjelken af hennes blomma skall snart åter resa sig upp i fördubblad prakt vid deras nya sällhets strålar. Hon frågar, om han på den korta tid, som de varit skilda från hvarandra, - och som dock visserligen synts en evighet för hennes längtan, glömt bort att kyssa, och hvarför han ej redan med sina läppar tryckt på hennes detta kärlekens varma insegel. Amundus, i extas, svarar att han kort förut anropat S:t Georg om en lycklig utgång af sitt företag, och i afseende derpå förbundit sig med ett löfte, att icke kyssa sin brud förrän de blifvit förenade genom kyrkans band. - Han ber henne ej fresta sig att bryta detta löfte, hvartill han i alla fall hade nog lust, men besinna, att om det också var öfveriladt, så härledde det sig dock från ett brinnande nit för hennes välgång; och deras fullkomliga förening vore ju nu så nära for-tanden m. m. Forella är för sig sjelf ej särdeles nöjd dermed, men måste hålla god min. De komma till trägårdsporten, der den med 6 drakar be-spända vagnen väntar. Forella blir rädd, stammar och svimmar i sin förskräckelse. Amundus tröstar henne och lyfter henne i vagnen. Han tilltalar drakarne. Deras svar och sång under det de gnistrande och rykande sväfva upp med Amundus och Forella i luften. \ Lika litet som de känna sällheten i allmänhet.