206 10. S C. Lyrisk dialog mellan korpar, ufvar, ugglor, harskrikor (?) och flera dylika nattfåglar, som göra sina betraktelser öfver Amundi resa. Derunder bör nämnas något om Sysis' trollslott så, att läsarns fantasi ser det liksom skimra fram ur den nattliga bakgrunden. 11. Se. Sal af Sysis' slott; förunderligt decorerad. Amundus träder, ensam, förvånad in. Hans tal inrättas så, att han åskådligt, men kort, skildrar den nattliga färden samt utseendet af Sysis' borg. Hans nyfikenhet att få se Florinnas fostermor; Forella hade nemligen på hans tillfrågan under vägen sagt honom, att en vis qvinna, som uppfostrat henne, bebodde denna borg. Hon hade ock föreslagit honom att. hvila der, och att der hålla bröllopp med hvarandra. Han nämner ock om för hvilka frestelser han varit utsatt, genom Florinnas tallösa, eldiga smekningar under den tysta natten och den ensliga färden, men att han vördat sin brud förmycket, för att vilja begagna sig af hennes svaghet. Hon har nu gått ensam förut in till sin Fostermor, för att anmäla Amundus och förbereda henne på de älskandes önskan. Under allt detta är han likväl icke [-riktigt-] {+rik- tigt+} väl till mods, han vet icke hvarföre; och han har under hela detta sista äfventyr varit temligen qvald af mörka aningar. Emellertid begynner en stor sol af bergkristall, som hänger midt i hvalfvet af salen, att upplysas inifrån och kasta strålar omkring sig; åtskilliga ting af Sysis' magiska husgeråd gifva dervid ljud ifrån sig, och väggarne, som bestå af diamant, blifva genomskinliga. Genom en af dessa genomskinliga väggar ser nu Amundus i ett rysligt med mumier och anatomiska präparater de-koreradt sidorum, som är Sysis' kabinett, Sysis och Forella stående midt på golfvet i samtal med hvarandra. Hans förskräckelse och utrop. Hans undran, hvart Florinna tagit vägen, och fruktan att desse begge furier kunna tillfoga henne någon skada. (Han ser genom väggen, huru de göra hånliga miner, och huru Sysis nickar på hufvudet, stundom liksom bejakande, stundom liksom nekande.) Han vill störta ut med draget svärd att af Sysis fordra sin Florinna, då Sysis i detsamma inträder i salen med Forella vid handen. Hon är klädd i hela ornaten af sin role, en magisk Nattens prestinna, och stödjer sig med ena handen på sin trollstaf, af tre lefvande ormar i mångfaldiga bugter omslingrad. Ormarne röra och linda, liksom smekande, hufvuden och halsar omkring hennes hand. Hon ber honom stanna qvar och vara välkommen till sitt slott; hon förer nu vid handen till honom den brud, som han svurit evig trohet m. m. [-Amundus,-] {+Amun- dus,+} i raseri, befaller henne att strax lemna fram Florinna, med hvilken han dit, han vet ej genom hvilken händelse, ankommit, och hvilken han nu tror henne genom nedriga konster undangömma för hans ögon. Sysis svarar: Jag vet ej af någon Florinna och är icke skuld till att hon försvunnit; denna förträffliga unga prinsessa, hvars värde du ej känner, är min fosterdotter Forella, densamma som du nyss sjelf ledsagat hit, och åt