208 ner het när högre intressen dervid äro i fråga; men lofvar dock att beqväma sig i denna punkt efter hans svaghet, och skapa om Forellas yttre, men först sedan de blifvit förenade; ty förr stode det icke i hennes makt att göra det. Amundus svarar, att hon mycket bedrager sig, om hon tror, att han hos Florinna älskar endast den kroppsliga skönheten, ehuru han visserligen hos sådana varelser, som Florinna, anser den yttre skön-. heten för en omedelbar reflex och ett sannt kännetecken af den inre; men att, om Sysis ock kunde skapa om, ej allenast den yttre, utan ock den inre Forella*), så hade han dock engång för alla svurit den enda Florinna, bland alla qvinliga varelser på jorden, sin tro, och en Gudinna sjelf skulle ej kunna göra honom affällig från henne. Sysis söker nu inbilla honom, att denna Florinna, för hvilken han så dåraktigt uppoffrar allt, förhåller sig ganska otacksamt; - han frågar henne leende, om hon nu vill komma med den gamla lögnen att Florinna är död; nej, svarar Sysis, det är mycket värre - att hon rymt af kärlek till Cyprino; att båda varit med hvarandra öfverens om att bedraga Konungen. Då han yttrar den högsta ovilja mot dessa insinuationer, visar hon honom genom en magisk tillställning i rök o. s. v. en skenbild af Florinna, som sitter i Cyprinos knä, och säger att Cyprino håller Florinna gömd på sitt landslott, samt i detta ögonblick på sådant vis njuter hennes närvaro. Amundus blir ursinnig, hugger med sin värja in i den magiska cirkeln, och frågar Sysis, huru hon kan våga att framställa så skändliga bilder för hans ögon, samt låna hans älskarinnas och hans trognaste tjenares anletsdrag till att ge trovärdighet åt sina nedriga lögner. Han vill gå. Sysis, efter en kort tystnad, skiftar nu om ton och ber honom, då han icke stod att bevekas till hennes olyckliga Fosterdotters bästa, att han åtminstone af det ädelmod, som vore hvarje Riddares pligt mot lidande fruntimmer, icke ville skiljas från Forella utan att ge henne en vänlig afskeds-helsning. Hon föreslår en kyss. Amundus betänker sig. Sysis föreställer honom, huru litet och hvilken likgiltig sak i sig sjelf en kyss är, såsnart den ej gifs af kärlek, samt huru ringa möda den kostar; huru deremot ermringen deraf skulle som den enda strålen af ljus genomglänsa den arma Forellas mörka framtid, hvilken hon skildrar med rörande färger. Amundus beveks, och kysser Forella, under det han i andanom ber Florinna förlåta honom denna enda otro. Sysis tager nu en stolt och hotande ton (emedan han nu efter denna kyss är för sju års tid lemnad åt hennes hämd); Amundus svarar i samma språk, och vill gå; Sysis tager nu på honom med handen; han fastnar med fötterna vid golfvet. Hon säger honom nu hans belägenhet, och att han nu på stället måste fatta sitt be- *) Amundi sätt att uttrycka sig om Forella får, oaktadt man i hans inre märker den högsta afsky, dock i formen ej öfyerskrida gränsen af en Tiss ridderlig aktning för äfven förhatliga Damer.