209 slut, antingen att ge Forella sin hand, eller ock af Sysis uthärda sju år» straff i en plågsam och löjlig djurförvandling. Amundus anropar nu Deoläti namn, men Sysis säger att detta nu är försent, att han borde gjort detta rop förut, och att Deolätus nu icke kan höra honom. Han svarar då, att han befaller sig i Guds hand, ätt han ej tror på hennes makt, men att han i alla fall hellre blottställer sig för hvad lidande som helst, än bryter det band, som förenar honom med Florinna. Sysis svingar sin trollstaf i luften och beskrifver med densamma tre cirklar från väster till öster. Ett tjockt töcken breder sig öfver salen (under det kristallsolen antager ett blodrödt sken), och skiftande i mångfaldiga vidunderliga molnbilder samlar det sig tätast omkring gruppen af Sysis, Amundus och Forella, hvilka befinna sig midt på theatern, och inhöljas liksom i en molnstod. Man hör ett doft, entonigt mumlande af Sysis' besvärjelser; trenne gånger upplyses molnbetäckningen af starka blixtar, som tyckas komma ur diamant-väggarne, dem man hvarje gång först ett ögonblick ser i ljungeldssken. Vid den första ser man igenom molnstoden Sysis sträckande ut sin ormstaf omvänd öfver Amundi hufvud, så att de tre ormarnes hufvuden hänga deröfver och bespruta hans lockar med ett svaf-velblått glänsande ämne, hvilket bildar liksom en gnistrande gloria omkring hans hufvud. Amundus står midt emot henne, orörlig och till utseendet liflös som en marmorbild, men i en ädel och trotsande ställning^ Forella, af förskräckelse dignad till jorden, omfamnar, liksom för att rädda sig, sin Fostermoders knän. Vid den andra ser man blott Sysis och Forella; Sysis håller med den ena armen sin fosterdotter om lifvet, och visar med den andra handen (skall hon i den ännu hålla ormstafven eller icke?) åt höjden med en hånande åtbörd. Vid den tredje ser man endast Sysis, som omgifven af eldstungo-lika flammor sjunker ned genom golfvet, hvarefter kolsvart mörker fyller hela salen och hvarken kristallsolen eller väggarne ge vidare sken ifrån sig. 12. Se. Sysis' Ormagård, ett underjordiskt hvalf af hennes boning. Skumt, så att alla föremål derinne erhålla genom contourernas obestämdhet ett ännu mera oformligt och rysligt utseende. Nu kastas ett icke starkt, men dock tydligt sken från trenne sidor af bergshålan, och detta kommer från trenne liksom smaragder glänsande ormar, hvilka hvarje ur sin springa slingra sig ner ur hvalfvet nedåt väggen. Man ser nu rundtomkring sofvande drakar, fastade vid hällen med (koppar)kedjor. I midten, längst i bakgrunden, en stor fågel, med hjelm på hufvudet och spira hållen under vingen; den nickar under sin sömn långsamt med hufvudet. De tre ormarne ropa hväsande: Nytt! nytt! nytt! vi komma ofvanifrån med nytt! Drakarne röra på sig så att kedjorna slamra, och sträcka frå- Atterboms Dikter. III. 14