Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje äfventyret - 12. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
209
slut, antingen att ge Forella sin hand, eller ock af Sysis uthärda sju år»
straff i en plågsam och löjlig djurförvandling. Amundus anropar nu
Deoläti namn, men Sysis säger att detta nu är försent, att han borde
gjort detta rop förut, och att Deolätus nu icke kan höra honom. Han
svarar då, att han befaller sig i Guds hand, ätt han ej tror på hennes
makt, men att han i alla fall hellre blottställer sig för hvad lidande som
helst, än bryter det band, som förenar honom med Florinna. Sysis
svingar sin trollstaf i luften och beskrifver med densamma tre cirklar från
väster till öster. Ett tjockt töcken breder sig öfver salen (under det
kristallsolen antager ett blodrödt sken), och skiftande i mångfaldiga
vidunderliga molnbilder samlar det sig tätast omkring gruppen af Sysis,
Amundus och Forella, hvilka befinna sig midt på theatern, och inhöljas liksom
i en molnstod. Man hör ett doft, entonigt mumlande af Sysis’
besvärjelser; trenne gånger upplyses molnbetäckningen af starka blixtar, som
tyckas komma ur diamant-väggarne, dem man hvarje gång först ett
ögonblick ser i ljungeldssken. Vid den första ser man igenom molnstoden
Sysis sträckande ut sin ormstaf omvänd öfver Amundi hufvud, så att de tre
ormarnes hufvuden hänga deröfver och bespruta hans lockar med ett
svaf-velblått glänsande ämne, hvilket bildar liksom en gnistrande gloria
omkring hans hufvud. Amundus står midt emot henne, orörlig och till
utseendet liflös som en marmorbild, men i en ädel och trotsande ställning^
Forella, af förskräckelse dignad till jorden, omfamnar, liksom för att rädda
sig, sin Fostermoders knän. Vid den andra ser man blott Sysis och
Forella; Sysis håller med den ena armen sin fosterdotter om lifvet, och
visar med den andra handen (skall hon i den ännu hålla ormstafven eller
icke?) åt höjden med en hånande åtbörd. Vid den tredje ser man endast
Sysis, som omgifven af eldstungo-lika flammor sjunker ned genom golfvet,
hvarefter kolsvart mörker fyller hela salen och hvarken kristallsolen eller
väggarne ge vidare sken ifrån sig.
12. Se. Sysis’ Ormagård, ett underjordiskt hvalf af hennes boning.
Skumt, så att alla föremål derinne erhålla genom contourernas
obestämdhet ett ännu mera oformligt och rysligt utseende. Nu kastas ett icke
starkt, men dock tydligt sken från trenne sidor af bergshålan, och detta
kommer från trenne liksom smaragder glänsande ormar, hvilka hvarje ur
sin springa slingra sig ner ur hvalfvet nedåt väggen. Man ser nu
rundtomkring sofvande drakar, fastade vid hällen med (koppar)kedjor. I
midten, längst i bakgrunden, en stor fågel, med hjelm på hufvudet och spira
hållen under vingen; den nickar under sin sömn långsamt med hufvudet.
De tre ormarne ropa hväsande: Nytt! nytt! nytt! vi komma ofvanifrån
med nytt! Drakarne röra på sig så att kedjorna slamra, och sträcka frå-
Atterboms Dikter. III. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
