215 la sagan) och följer mig i tornet till Florinna; det är billigt att vi göra henne ett besök. Forella niger och säger sig vara alltid beredd till mammas tjenst. 3. Se. Aftonskymning. Slotts-trägården. Fågel Blå flyger omkring bland pinjer och cypresser, samt sjunger: "Hvartut skall jag söka Min Florinna, Dig?"*), målar huru stjernorna tindra upp på himlen, med hvilken trånad han letar efter henne, huru han mot slutet af sist-förledna natt genomsökt hela den sträckan af rum (i slottet), som han visste vara anslagen åt prinsessorna och hoffruntimren; huru han flugit in genom de i rad för den varma natten öppnade fönstren, blänkande mot månans glans, som försilfrade alla bågarne af parkens vattensprång, och funnit iuilttllJÖr mången en retande skönhet slumrande, men ingen som kunde täfla i behag med Florinna, och än mindre Florinna sjelf m. m. Vill dock ej uppgifva hoppet att upptäcka henne o. s. v. 4. Sc. Drottningen och Forella, i deras harm, besöka Florinna för att plåga henne med en lögn-berättelse om Amundi bröllopp med Forella. (Denna scen är, som sagdt, hel och hållen till alla sina grunddrag före-tecknad i den gamla sagan.) Ö. Sc. Sent på natten. Florinnas klagan i sin ensamhet vid sitt öppna fönster, hvilket hon sedan lemnar. Hon hör, först på något afstånd, sedan närmare och närmare, en underbar sång, liksom af en skön menniskoröst blandad med näktergals-qvitter. Hon tycker sig mellan hvar stroph igenkänna Amundi röst, som ropar sakta: Florinna! Florinna] Hennes förvåning. Hon ilar till det öppna fönstret och ser sig med den mest spända uppmärksamhet rundtomkring. Hon tror att alltsammans blott var en behaglig illusion, förorsakad af hennes genom sorg och nattvak yrande fantasi. I detsamma hör hon åter sången ganska nära, och får se en blå underbar fågel sitta i månskenet på en cypress midtemot henne utanför fönstret. Hon märker omsider, att det är från denna okända fågel, som ljuden komma, men hon törs ej tro sina sinnen. I detsamma hör hon åter sitt namn tydligen utropas med Amundi stämma. Hon förskräcks, men hennes förskräckelse är glad; ty hon menar att Amundus är död, att det är hans ande som ropar henne och att denna vackra fågel är ett järtecken, som betyder att hon snart skall följa efter. Hon frågar halfhögt med darrande röst, hvem det är, som ropar henne vid namn? och om det är Amundi sälla ande, att han måtte visa sig för henne och taga henne med sig. Hans svar, att det verkligen är hans ande, men tyvärr icke så som hon menar o. s. v. Hans förtjusning; flyger till henne i fönstret; hennes hänryckning och förundran. (Grunddragen till deras samtal finnas för öfrigt i sagan. Kanske bör han först här, eller i l Eller ock i det yersmått, som sagan anger: "Hvartill skall jag söka min Florinna?"