227 kommande verld blir lika olycklig och af sitt inres furier förföljd som i denna, så framt ej (hvilket ju enligt den vanliga läran om själens odödlighet icke kan ske) grunddragen af hans närvarande individualitet alldeles förändras och göras till grunddrag af en annan, en fullkomligt ny. Anden svarar, att denna förtviflan, denna feghet vore det största af alla brott och den fräckaste af alla hädelser mot Försynen; säger, att visserligen grunddragen i hvarje individualitet kunna förvandlas till andra, nemligen så vida som de stå i kontakt med religionens och sedlighetens områden; men att denna förvandling måste ske redan före den jordiska döden, och genom menniskans egen redliga och oafbrutna verksamhet att utveckla sina anlag för en sann och tillfredsställande åsigt af verlden, sig sjelf och sitt individuella förhållande till densamma; har man ej innan döden på detta vis sjelf förvandlat sig in melius (hvaraf följden blir att man i den högre ande-ordningen, i hvilken man då upptages till medlem, erhåller en existentia optimi, emedan man redan på jorden utbildat och fixerat sin receptivitet derför), så blir man visserligen i det tillkommande lifvet ändå förvandlad, och då af ett yttre Verhängniss, nemligen den eviga lagen för andeverldens inre organisation, men in deterius; lemnar man detta lifvets skådeplats med en falsk, dunkel, förvirrad verldsåskådning, så uppträder man i det nya ibland de andar, hvilkas fixerade egenskap (till dess de hinna*) bli djur, för att ånyo genomlöpa de lägre verldskretsar, som man måste ha tillryggalagt för att åter som menniska uppträda på jorden = pröfnings-verlden) det just genom döden **) blifvit att vara ännu djupare sjunkna i materiens och en tvingande nödvändighets band, och dervid beledsagade af en ännu skarpare känsla och medvetenhet af disharmoni och frätande hunger efter högre lif och sann verklighet; en i sitt inre väsende öfverallt identisk, fastän i mångfaldiga olika mått och skepnader uttryckt existentia pessimi. Deolätus: «Hvad är då för mig att göra? i döden ingen räddning, och i lifvet oändliga qval!» Hvad han nu hör af Andens egen mun, har han sjelf längesedan anat, ja tänkt; men det ar just hans hufvud-olycka, att hans vetenskap hos honom ej kan öfvergå till sinnesförfattning, och att allt det, hvilket han i reflexionen erkänner som riktigt och i fantasien såsom skönt, ej vill försmälta sig oåtskiljeligt med saften och blodet af hans egen personlighet m. m., att tankan och fantasien, med detsamma de utvidga i alla riktningar hans synkrets och hans känsloförmåga, ock tillika utvidga för hans syn det bottenlösa svalg, som skiljer hans med otillräckliga medel utrustade natur från det mål, hvartill han syftar, och *} Indiska själavandringsläran. '*) rå jorden förs man från djur till menniska; men från menniska leder öfvergången antingen till det högre eller till det lägre än menniska.