228 på köpet hans hjerta från allt slags jordisk fröjd o. s. v. Anden förebrår honom hans otacks^amhet - frågar, huru han kan våga att ge sig namnet Deolätus? han, som är så föga glad i Gud? gör honom upplysande föreställningar öfver beskaffenheten och bestämmelsen af hans individuali- ' tet, samt att han engång borde upphöra att otålmodigt och upproriskt söka öfverspringa dess gränsor, då han inom dem kunde spela en så skön roll och äfven bli lycklig, fastän på ett annat sätt än de flesta andra menniskor. «Lycklig!» ropar Deolätus. ccAck, lycklig är dagakarlen, som trälar vid plogen för sitt bröd, och sedan äter det i sällskap med sin hustru och sina barn, i förtröstan att Gud ger honom god väderlek äfven för nästa årets skörd» o. s. v. Anden börjar antaga en mildare ton, skildrar det sköna lif han kan och bör föra i poesi och forskning, det myckna stora, goda och nyttiga han dermed kan uträtta, samt h vilken v tillfredsställande och glädjande känsla af tillvarelse hans samvete i anledning deraf bör ingjuta i hans själ. Deolätus säger nu, att om sådan vore med honom den Makts mening, som ställt honom i verlden, så önskade han att åtminstone bekomma fysisk sundhet och kraft till utförandet af sina sånger - at't träffa en föryngringskälla, som kunde svalka hans blod och stärka hans nerver, ge lugn åt hans dagar och sömn åt hans nätter m. m. - Andens svar, hvarest denna föryngringskälla står att finna; huru man bör måttligt och klokt anordna rörelse, hvila, näring, och icke såsom djuren låta sig föras af blinda nycker, på köpet oftast emot egen bättre öfvertygelse; hvad som för öfrigt är oundvikligt, måste man uthärda med ståndaktighet, ja, med mod och lust; menniskans högsta värde bestode just deri, att behandla det oundvikliga såsom vore det en sjelftagen sporre till frihet och verksamhet. Deolätus prisar barndomens lycksalighet, dess glada medvetslösa lugn o. s. v., erinrar sig rörande scener ur sin egen barndom - huru söndagsmorgnarne sågo ut - huru hans mor då stod hvitklädd i morgonsolskimret, som sken in öfver björkarne och syrenerna genom det lilla fönstret i den trånga hyddan, och vinkade honom att komma med till kyrkan - hvad intryck klockornas ljud då på honom gjorde, och hvilken lefvande förtröstan han då kände till Gud - önskar sig med tårar oskulden och klarheten af denna sinnesstämning tillbaka m. m. Nu förvandlas den bistra dämonen (hvilken redan, alltefter som förtviflans-paroxysmen hos Deolätus sjunkit och öfvergått till fromt vemod, börjat förmildra tal och uppsyn), plötsligen till en blid och ungdomlig Undin, sittande på - - - - - - med en liten skön, strålande Salamander vid sitt bröst; en mild aftonrodnad breder sig öfver heden. Deolätus yttrar en glad förundran öfver denna förändring; får det svar, att nyss förut, så länge hans själ var trotsig och vild, såg han Naturen på samma sätt, som Sysis ser henne, nemligen nattlig, jättekraftig, outtömligt alstrande, men likgiltig för sina