229 barn, utan hjerta, utan deltagande; Deolätus hade stundom, och isynnerhet nyss, varit nära att komma på Sysis' afväg, med den skillnaden blott, att hon vände mot andra, och Deolätus mot sig sjelf den förstörande principen af detta missförstånd; behandlar man Naturen Titaniskt, så reagerar hon deremot med hela kölden och dysterheten af det urgamla Nattväsendet; men mot kärlekens och ljusets inverkan svarar hon sjelf omedelbart med kärlek och ljus. Huru vattnet ammar ljuset, tårarne hoppet och glädjen o. s. v. Hon tröstar honom, och svarar honom uppmuntrande på hvarjehanda mjältsjuka fantasier. Ändtligen påminner hon om det nära tillfälle han har för handen att göra andra menniskor och dymedelst sig sjelf lyckliga; nemligen om hans begge furstliga vänner, det ömmaste och trognaste par som funnes på jorden, hvilket han under sina onyttiga och ohöfviska melancholiska grubblerier alldeles lemnat ur sigte, och nu sväfvar i en stor fara. Hon råder honom att göra den Persiska Ljus-Prestinnan Gendillah's bekantskap, en Fee, känd af Frankerne under namnet Gentile, syster till Sysis, men total antipod af henne; begåfvad med en desto större magisk makt, som den är grundad på den renaste Vestalism. Framförallt bör han nu genast skynda sig till sina vänner igen. - Försvinner. - Deolätus ensam, känner sig styrkt, modig och upplifvad. Beslutar att ånyo lemna sitt fädernesland (om sina känslor för detta fädernesland, sitt begär att tjena det och sin smärta att icke kunna göra det efter önskan, bör han nämna i senare hälften af sitt samtal med Naturgudinnan), sedan han först tagit afsked af sin moders graf, till hvilken han nu åter känner sig värdig att närma sig. 3. Sc. Rosa och hennes Far. Dolcibene förkunnar sin Dotter, att hon skall få se Florinna och lefva tillsammans med henne såsom hennes sällskapsdame. Rosas glada bestörtning och förundran, då hon får höra icke blott att Florinna lefver och sitter i det famösa tornet*), utan ock att hennes Far tror på verkligheten af Amundi förvandling i en blå fågel och denna fågels nattbesök i Florinnas fängelse. Dolcibene fortfar, att man säger, det Fågel Blå vanligen vistas i ett visst träd i grannskapet af Florinnas fönster, och att han mycket fruktade, att Drottningen (hvars grymma uppförande mot sin styfdotter alltid varit honom en fasa, ehuru stats-raisoner tvingat honom att förhålla sig stilla) skulle lyckas att utspana detta träd, hvartill hon redan börjat foga anstalter; hon hade nyss för honom, på hvars blinda beredvillighet att ingå i alla hennes anslag hön fullkomligt räknade, upptäckt det grufliga förslag, att, så snart hon fått reda på detta träd, nemligen**) besätta det med skaror, knifvar, sli- *) Rosa förebrår sin far, att han så länge kunnat reta sakens förhållande och dock ingenting gjort för de älskandes bästa; Dolcibene urskuldar sig, berättar med hTilken möda han ofta af Tändt Drottningens mordanslag mot Florinna o. s. T. **) Såsaart efter upptäckten månskenslösa nätter kommo.