230 pade jerntaggar och alla möjliga hvassa instrumenter, för att förderfva honom då han i mörkret komme flygandes och satte sig ned derpå. Rosas rysning och förskräckelse; besvär sin Far, att rädda de älskande, eller åtminstone att laga så, att den arma Florinnas enda öfriga tröst och glädje icke blefve från henne tagen. Dolcibene svarar, att det är nu just Rosa, och ingen annan, som här kan rädda; att den enda utvägen till räddning är att förekomma Drottningen, nemligen att lura ut fågelns vistelseort förr än hon; derföre hade han kommit på den tanken (på hvilken han förmått Drottningen att ingå, under förevändning att denna handling af medlidande för Florinnas dystra enslighet på intet vis rubbade hennes planer), att införa sin dotter till Florinna såsom ett tillkommande sällskap, emedan hvarken Prinsessan hyste större förtroende till någon af sitt kön, den enda frånvarande Lila undantagen, ej heller kände han sjelf någon, åt hvilken han med mera tillfredsställdt samvete kunde anförtro ett så vigtigt värf. Rosa försäkrar, att ingen kan dertill vara mera redebogen än hon. Dolcibene ger henne nu en ledtråd för hennes uppförande mot Florinna, huru hon för henne, ehuru mycket denna förtegenhet och list mot hennes älskade Prinsessa skulle kosta på henne, skulle bibehålla en siräng tystnad öfver nvad som nu mellan far öCn döt-ter blifvit afhandladt, samt om nätterna söka en tid bortåt hålla sig så vaken som möjligt, likväl under sken att sofva; hon skulle till sängkammare få ett rum, som vore bredvid Florinnas beläget, och som vore så inrättadt, sedan de tider då ofta statsfångar suto i detta torn, hvilkas samtal och tidsfördrif af deras förföljare eller ock af rättvisan spionerades, att när man innanföre vid ett ställe på mellanväggen tryckte på en fjäder, öppnade sig en liten springa, genom hvilken man, utifrån alldeles omärkt, kunde tydligt se och höra allt hvad utanföre föreföll*}. Rosa förvånas öfver denna anbefallda förtegenhet, yttrar ovilja mot allt detta mysteriösa, lurande och spion-enliga, samt frågar hvarför hon ej så gerna kan få gå öppet till väga, och genast för Florinna sjelf upptäcka Drottningens forsat. Dolcibene svarar, att det kan hon visserligen göra, såvida hon vill förfara ordentligen systematiskt i att göra till intet hans välmening och hela hans rådslag; Florinna, som alltid varit honom ovänlig, skulle, i afseende på det som allmänt sades om hans förhållande till Drottningen, alltid misstro underrättelser, som kommo från denna källa, och misstänka att under varningar från Dolcibene låge helt andra afsigter förborgade. Rosa, förbi hvars själ nu en sky af tveksamhet sväfvar, frågar honom om Florinna deruti har så alldeles orätt? och yttrar, sorgligt, barnsligt blygt och försagdt, sin oro öfver hans umgänge med den sköna, ) Efter erhållen underrättelse rille sedan Dolcibene oupphörligt ha ett vaksamt öga på trädet och i stillhet, utan att Täcka något buller, tillintetgöra Drottningens anslag.