231 men hjertlösa Drottningen, hvilket ej heller hon, ehuru gerna hon ville, kunde hålla för alldeles oskyldigt. Dolcibene förklarar sig nu deröfver med förställd uppriktighet och ånger, samt tillika aktning för sin dotters oskuld och fruktan att såra hennes rena själ, hennes kyska öron med att säga förmycket o. s. v., förklarar kort, men konstigt och vältaligt proceduren af sin svaghet - huru han först närmade sig till Drottningen för att regera genom henne, och sedan kände sig mot sin vilja fängslad af hennes skönhet, hvilken liksom skallerormen med fåglarne, lockar, hvem hon vill, seende och motsträfvande in i hennes öppna gap o. s. v. Rosa, som tycker att en Junogestalt, ur hvilken intet hjerta talar och öfver hvars anletsdrag ett beständigt lurande och despotiskt tycke hvilar, icke borde kunna locka någon ädlare man, oroas väl i sitt inre af hvarjehanda mot hvarandra stridande känslor och tankar, men vill dock tro på sin Fars mensklighet, omfattar hans knän och besvärjer honom att heligt bedyra, det han icke låtit missbruka sig af Drottningen att utställa sin dotter såsom en ny snara för den olyckliga prinsessan - det vore alltför grymt, och oerhördt på jorden, att en Par, som alltid visat sitt barn huldhet och alltid njutit tillbaka dess renaste kärlek och tacksamhet, frmde till belöning så misshandla det och så beskymfa sig sjelf m. m. Dolcibene förstår att blidka henne, och hon går in på hans plan; isynnerhet derigenom, att han vid all en faders kärlek, vid hennes Mors minne och vid alla ett barns pligter, besvär henne att punktligt lyda hans önskningar. Hon går dock oroligt och villrådigt sin nya bestämmelse till mötes. 4. Sc. Fågel Blå, sittande i en stenek i skogen, förundrar sig i en klagande sång att han på så lång tid ej sett Florinna öppna fönstret (en månad); han har otaliga gånger flugit deromkring så nära som möjligt, och nästan alltid sett henne vid en enslig midnattslampas sken sitta lutande vid sitt lilla bord, hvaröfver crucifixet hängde, med kinden stödd mot handen, tankfull och bedröfvad; ett par gånger hade hon blickat upp och med handen häftigt vinkat bort honom: hvad skälet kan vara att hon ej mera låter höra af sig? å. Sc. Florinna och Rosa. (Här användes till största delen slutscenen ur det gamla fragmentet: «Jag vet ett hus i fjerran dal» m. m.). Ändtligen går Rosa, på Florinnas påminnelse, att lägga sig. Florinna, ensam, beklagar sig öfver den hårda nödvändighet, i hvilken hon blifvit försatt, att finna sin olycka fördubblad genom sjelfva Rosas sällskap, hvilket alltid tillförene varit henne så angenämt. Men denna flickas häftiga och obetänksamma natur gör det betänkligt att anförtro henne en hemlighet af så hög vigt, som Florinnas umgänge med Fågel Blå, och dertill kommer nu, att Rosa under den tid hon nu lefvat tillsamman med Florinna, oupphörligt i blickar, åtbörder och tal förråder en förgäfves åter-