232 hållen orolig sinnesrörelse, mera lik dens som har ett anslag i sinnet, hvilket han har samvetsagg och villrådighet att verkställa, än dens som hlott lifligt deltager i en lidande väns öde. Hon fruktar alltså att man kan ha betjenat sig af Kosas lättrogenhet för att nyttja henne vid Florinnas sida såsom blindt medel för någon ond afsigt. Derför har hon ej heller vågat under denna tid kalla till sig Fågel Blå, emedan hon fruktat att Rosa i sitt rum skulle höra honom. (Denna monolog begynner med uttryck af Florinnas förskräckelse, att Rosa ännu var qvar inne i hennes eget rum, då fågeln så nära utanför fönstret lät höra sig; hittills hade det lyckats henne att aflägsna Rosa innan' den tid då fågeln vanligtvis plägade ankomma i grannskapet. Under detta hör hon, gång efter annan, förnyade rop och suckningar från Fågel Blå, samt ser honom flyga af och an utanför fönstret. (Hon går med häftiga steg upp och ned i sin kammare.) Strider med sig sjelf, om hon skall våga bedja sin älskare komma. Går till nyckelhålet af Rosas dörr och lyssnar; tycker sig höra Rosa sofva mycket hårdt. Kan icke längre motstå sin längtan efter ett nytt samtal, efter så lång tids mellanstånd, med Amundus. Söker jemväl dermed ett skäl att icke vinka bort honom, att muren är så tjock mellan Rosas rum och hennes, samt att det enda fönstret som fanns i Rosas lilla kammare vettar åt en helt annan sida, genom tornets byggnadssätt (ett rundtorn). Alltså: nytt innerligt, rörande möte mellan de älskande; de beklaga begge för hvarandra sin nöd, och Florinna förklarar anledningen till sitt uppförande. Vexelsången vid denna sammankomst har en uteslutande elegisk tonart, mera än någon af de föregående. 6. &C. Rosas kammare. Rosa har betraktat (genom den fördolda öppningen i väggen) de älskande (och under följande monolog går hon ännu flera gånger till springan för att blicka in, emedan under allt detta ännu fortfar de älskandes samtal, hvaraf spridda ljud (näktergalslika) höras då och då, fastän aflägsnare än i föregående scen, emedan muren nu är emellan). Hennes förvåning och anmärkningar, stämplade af barnslig godsinthet, men tillika af barnsligt lättsinne och inskränkthet i raisone-ment. - Hennes förundran, att nu se framför sig med egna ögon hvad hon hittills hört såsom en saga förtäljas. - Hennes rörelse öfver de båda älskandes olycka och trohet; men tillika förtret öfver att Florinna ej mera tror på hennes redlighet, och således ej yppat för henne ett ord om denna sak, oaktadt Rosa engång med innerligaste hjertlighet försökt bringa frågan å bane. - Härvid erinrar hon sig dock, att Florinna i grunden uppfört sig mot henne efter förtjenst, och att hon ju i sjelfva verket ingenting annat är, än en spion. - Hennes oro och strid med sig, om hon verkligen skall upptäcka för sin far hvad hon sett och hört. De gamla jnisstankarne i afseende på hans förhållande till Drottningen stiga åter