239 13. Sc. Tornet: Rosas rum. Rosas ånger och qval. Beskrifver huru Florinna en tid dag och natt utan återvändo öppnat sitt fönster, legat gråtande deri, betraktat himlen och ropat efter Fågel Blå; hennes nuvarande resignation; .- berättar, huru hon bekant för Florinna sin förvillelse och erhållit hennes förlåtelse; - beskrifver huru sjuk Florinna är, samt huru blek och förtärd hon ser ut; skildrar tillika hennes [-sjelfförsa-kelse,-] {+sjelfförsa- kelse,+} fromhet och godhet. Men se der kommer hon sjelf! - Florinna kommer in, blek, tankfull, och går långsamt upp och ned på golfvet, under det Rosa fattar sitt sy-arbete, och sittande, för att ej föröka Florinnas smärta, vill låtsa om ingenting, men torkar sig då och då i ögonen. Florinna begynner nu en monolog, som innehåller, i de enklaste och skönaste verser, det djupaste vemod och det religiösaste hopp - detta tal är qvintessensen af femte akten, ja af hela första afdelningen. Hon talar om sin ungdoms förhoppningar - om kärlekens symboliska natur och huru det Högre slutligen gör sig ensamt gällande genom brännande, men renande flammor, och huru stilla sedan hjertat klappar mot grafvens annalkande - porten till kärlekens land. - Om sin död - huru Amundus, i fall han ännu lefver, engång skall finna den (genom hvilka kännetecken) och gråta der m. m. Om han väl någonsin tviflat på hennes trohet? Huru djupt och ståndaktigt qvinnans hjerta är. Hon märker Rosas tårar och snyftningar, och ber henne ej qvälja sig, ty hon är ej orsaken till hennes lidande - ber henne söka bibehålla glädjen, hoppet och lefnadslusten, den första ungdomens glada följeslagerskor - (Rosa omfamnar, smältande i tårar, hennes knän; Florinna upplyfter henne mildt) - ber henne af sig bibehålla en icke ängslande, utan vänlig och till allt godt uppeldande bild - talar om evigheten af naturens och lifvets skönhet, och att der väl stundom, liksom nu, är vinter, men att det då är ljuft att dö, på det att nästa vår åter skall öfverkläda grafven med sina blommor o. s. v. Om kärlekens land - hvad man der vågar säga åt Gud, när man, förd af den sköna Maria, Kärlekens Drottning, kommer inför hans thron och har troget älskat på jorden. - Huru faderligt han då ler, och med vänligt nickande hufvud, skakande de ambrosiska lockar- ne, vinkar de trogna vännerna att stanna bland sina englar. - En eksta-tisk hänryckning fattar henne - hon tycker dagern och himlafästet förvandla sin färg, fängelsemurarne vackla och försvinna - tror sig lyftas från jorden och beskrifver den nya verldens glans! - Det fattar henne en svindel i hufvudet och en skymning för ögonen - hon dignar ned öfver Rosas hvilobädd; Rosa, lutande sig öfver henne, faller på knä vid bädden, i en tröstlös ställning.