250 tid blifvit ledsen vid denna egensinniga och orimliga qvinna, samt derföre icke mera bryr sig om att gå henne hvarken med råd eller dåd tillhanda. Mot Florinna har hon egentligen ingenting, utom att hon ej bör bli Amundi gemål, ty dertill har Sysis engång för alla bestämt Forella; men för öfrigt vill hon allsicke motarbeta Florinnas befrielse och möjliga uppstigande på sin faders thron. - Deolätus tackar henne för dessa ädelmodiga tänkesätt, säger Forella artigheter, och utverkar omsider af Sysis, genom föreställningar om kärlekens vanskliga natur, förlängning till sex månader af pröfningstiden. - De besluta nu att tillsamman resa till Amundi slott: Deolätus föreslår till equipage den bekanta flygande drak-vagnen, angående hvilken han yttrar, att han ingenting har deremot att Sysis återfått den, sedan Amundus tillräckligt visat att han ej förstått begagna den, och de sjelfva begge ju nu blifvit vänner. 9. Sc. Deoläti, Sysis' och Forellas resa i den förtrollade vagnen. Gnomer och tomtar dansa deromkring vid en trollsång på Deoläti harpa, hvilken han slår för att roa sitt res-sällskap. (För sig sjelf säger han: i så kuriöst sällskap har jag ännu aldrig rest.) f O. Sc. Stora audiens-salen i Amundi slott. Talrik samling af folk. Amundus, nu menniska, sitter i konungslig skrud på sin thron; Forella, klädd i högsta prakt, på en lägre thron vid hans sida. Han förkunnar i ett tal (hvarunder hoffolket och de öfriga åhörarne ofta bemärka tecken af en våldsamt återhållen orolig sinnesrörelse, såsom osäkerhet i rösten, blekhet, skiftande färgor o. s. v.) till sina undersåtare, att han en tid af högre makter, som stundom sällsamt leka med menniskors öden, varit underbart plågad och ändtligen genom Guds hjelp räddad, samt för alltid ätergifven åt sitt trogna folk. - Detta folk vore nu mer än någonsin för honom allt, och för hans hjerta existerade ingen annan sällhet, än medvetandet och böjelsen att redligt befrämja Syriens väl och ära - att gemensamt med sina undersåtare, ända till lifvets sista timma, kämpa för Christi och det Godas sak. - Att han i känslan af denna pligt ansett intet offer för svårt, som kunde öppna honom, ur hånfulla band (från hvilka han annars helst önskat sig genom döden befrias), vägen till dess uppfyllande. Tackar dem, som förvaltat riket under hans frånvaro, och med lika mild, men rättvis arm skipat lagens bud, som med kraftfull och beslutsam dämpat de oroligheter, hvilka hans frånvaro föranledt, och hvilkas upphofsman han alla förlåter, befallande att de, som ännu af dem finnas i fängelserna, skola befrias och insättas i sina fordna embeten, då orsaken till deras missnöje var så naturlig, att det lätt kan urskuldas och glömmas. - Folket betygar härvid sin enthusiasm i höga rop och glädjesorl. - Föreställer sina undersåtare nu Forella (hvarvid åtskilliga sins emellan undra, hvad han kan ha att säga om den babianen och hvar