252 ord, hvarunder han ofta torkar ångestsvetten ur pannan *) - kommer af sig straxt efter begynnelsen, och ropar: «Nog! Gån l Gån! låten ett brottsligt blod skölja edra fjät! jag är med Eder, och min fjäderbuske» - kommer åter af sig, men vinkar med handen och skriker förtvifladt: «Ut! Ut! till kamp!» - Man ilar nu ut, i tanke att han följer med, men han stannar och ropar sina betjenter Biff och Jack, hvilka efter några narraktiga tal och svar (de begynna nu först, då han med ymniga löften ber dem hjelpa sig nemligen undan, att tvifla på hans stora hjeltemod; men han säger dem, att han har ett «krigsputs» i sinnet, som skall göra både honom och dem odödliga) föra honom bort genom sidorum och löntrappor. S. Se. Drottningens förmak. Mangipani träder in, och frågar en Page, som i detsamma kommer ut ur Drottningens kabinett, hvad Drottningen gör. Pågen svarar, att hon är sysselsatt med att ifrigt diktera skrifvelser för icke mindre än fem Hand-sekreterare på en gång. Mangipani säger, att det nu icke är tid att skrifva, utan att handla (detta uttryck återfår han af Drottningen i 5:te Scenen, då hon bryter ut emot honom och dödar honom: «Du sade så - är det ej sannt! Nå väl! Du har visat att du förstår att handla, men saldon af din handel är ännu ej uppgjord - den gör bättre jag, som blott förstår att skrifva. - Förlåt, om qvitton gifs med rödt bläck!» -) och tillsäger Pågen att genast anmäla hos Drottningen, det hennes förste Statsminister begär företräde. Sedan Pågen gått in, yttrar han för sig sjelf, att den Cyprino är en fanders slug karl, och att Drottningen förb- misstagit sig, då hon (hvilket ock Mangipani sjelf en tid gjort) hållit honom för ingenting vidare än en rask soldat och en sentimental dygd-narr. Gläder sig öfver att ha lyckats i sina underhandlingar för sin räddning (Drottningen hade på hans egen begäran skickat honom till Cyprino, för att föreslå fredsvil-kor, men såsom dessa ej voro af den beskaffenhet att Cyprino kunde mottaga dem, begagnade sig Mangipani af tillfället, att sluta med de upproriske sin egen frid --. hvilket att göra, i alla fall var egentliga afsigten med hans gång till Cyprino, ehuru han, för att vara skyddad vid hvarje möjlig utgång, under ofvannämnde förevändning skaffat sig Drottningens egen sanktion dertill - han hade, för att få behålla sina egna rikedomar och sitt embete, erbjudit sig att utlemna det af honom om natten med Drottningens skatter och rikets klenodier lastade skeppet, samt öfvergå l Får ock höra, att Mangipani rarit sedd göra besök bos Cyprino, men som han sjelf sagt, på Drottningen* befallning, att underhandla. Holofernes säger: Fan må tro den gamle rödhårige lufven. Man säger att Drottningen om natten låtit lasta ett fartyg, fararpå man trodde riksskattkammarn, regalierna o. s. T. iara bragta ombord; deröfver hade Mangipani befälet, och det rore ett godt kap för rebellerna, om han lemnade det i deras händer.