260 böra i lugn afvakta den högste befälhafvare! Cyprinos återkomst. [-Drottning-] {+Drott- ning+} Sibylla träder nu ut på altanen, i praktfull amazondrägt, med Cypriska rikskronan på hufvudet och en hög gyllne lans i handen*). [-Väpnande-] {+Väp- nande+} sig med hela stoltheten och strängheten af sin charakter, frågar hon folket, hurij länge man vill stoj a utanför hennes boning och ofreda henne i hennes moderliga sysselsättningar för otacksamma undersåtares väl? Om de då känna henne nog litet, för att kunna inbilla sig, det hon någonsin skulle låta beqväma sig att underhandla med upproriska undersåtare, eller med våld låta aftrotsa sig någonting? att hon ännu vore beredd att förlåta dem deras öfverdåd, till hvilket de låtit i sin blindhet några hetsiga hufvuden förföra sig, om de genast nedlade vapnen och utlemnade dessa hufvuden; ja, af öfverflödande mildhet för deras förvillelse ville hon tillochmed tillåta, att sedan de stilla gått hem hvar till sitt, de kunde skicka till henne några deputerade, som, bönfallande om hennes förlåtelse, tillika på sätt som sig hof des framförde deras åligganden. - Vilda rop afbryta henne: Ned med förgifterskan! ned med Jesabel! det är vårt åliggande. - Drottningen upplågande i förbittring: «Folk! bäfva för min hämd! Ej kraft-, ej vapenlös, ej tiggande står här för Er er Drottning.» - Folket: Florinna är vår Drottning, ingen annan! - Drottningen med hån: «I mitt våld! Hon har ej än lärt ut regeringskonsten, och vanten J på henne, så får man länge bida efter Drottning.» Androklos tillropar nu Drottningen, att det i sakernas närvarande ställning är lika litet klokt, som båtande, att uppföra sig på detta sätt; att man tillbudit henne stora förmåner, om hon godvilligt ville lemna sin thron och sätta Florinna i frihet; att hon dock ensam icke kan försvara sin thron mot hela det missnöjda folket o. s. v. Drottningen i raseri, svarar, att man kan hellre begära hennes lif, än hennes thron - att det ena vore hos henne oåtskilj eligen förknippadt med det andra - att hon för öfrigt nu beklagade, det hon nu icke kan lemna dem Florinna, ehuru denna fadda och svaga varelse fullkomligt svarade mot deras ideal af regent, emedan detta deras afguda-beläte redan, såsom den förnämsta upprorsstifterskan, fallit under lagens s värd l - Folkets utrop af förbittring. Drottningen fortfar, att de häruti kunna se en liten försmak af det straff, som väntar dem, och att åskmolnet, som väpnar hennes hand med blixtar, redan hvilar öfver dem svårt och tungt. - Nu vill folket stena henne, bryter upp gatläggningen, skriar och slungar stenar upp mot henne. - Hon behåller lugn sin ställning och sträcker en stor glänsande sköld med venstra armen framför sig. Mangipani föreställer henne nu, att detta dock på längden blir en obeqväm strid. Hon frågar, om han tror henne frukta *) Följd af Mangipani och åtskilliga officerare, som Kroppen siff bakom henne framför ingången till altanen.