261 denna sammanlupna pöbel, och säger att hennes sköld kan äfven betäcka honom. Förgäfves söker Androklos återhålla folkets raseri; man skaffar sig eldbränder, slungar in dem genom fönstren, löper till storm o. s. v. Nu kommer Antonio (skickad af Cyprino att helsa folket från Florinna och underrätta om hennes befrielse) och befaller dem halt! i deras nya Drottnings, i Florinnas namn! Härvid tystnar allt; han säger dem att Drottning Florinna sjelf snart med Cyprino vill infinna sig, och att hon emellertid anbefaller dem aktning och skydd för sin styfmoders lif; detta var hennes första bön och önskan till sina undersåtare. - Alla: Lefve Florinna, lefve vår Drottning! - Man föreställer nu Drottning Sibylla, att hon har att tacka sin ädelmodiga styfdotter derför, att intet ondt vederfares henne; att hon bör stilla förfoga sig in i sina rum,, till dess beslut, blifvit taget i afseende på hennes tillkommande vistelseort. [-Drottningen,-] {+Drott- ningen,+} utom sig af raseri öfver sin felslagna hämd, säger att hon icke behöfver Florinnas förställda ädelmod, att hon ofördröjligen i spetsen för sin lifvakt och Prins Joscelins stora armé, hvilken i detta ögonblick landade, skulle visa dem och deras pretiösa gråterska till Drottning, hvilkendera af dem begge vore bäst i stånd att försvara en krona. Bäst hon så hotar och skymfar, träder Mangipani till henne och säger, att han be-klagligen nyss fått säker underrättelse, det Prins Joscelins flotta ännu ej är att vänta på flera dagar. - Drottningen, bestört, sätter hastigt handen för hans mun och säger, att sådana tidender må ej berättas med hög röst; frågar, huru han erhållit denna tidning, och hvarföre han ej sagt det förrän nu? han hade ju sjelf för ej längese'n sett flottan styra mot land? - Mangipani svarar, att sannolikt ett optiskt spectrum bedragit honom; men att en authentisk ursäkt från Prins Joscelin, qvarhållen af storm vid Creta, innehölles i det papper, hvilket han nu hade äran lemna henne, och hvilket blifvit honom inhändigadt, under det hon vände sig talande till folket. (Han säger allt detta med flit så högt som möjligt. Folket hör väl ej precist allt, men förstår dock att hoppet på Joscelins snara ankomst uppgått i rök, och jubilerar.) Drottningen tager först emot papperet och försöker några gånger, med förgäfves undertvingadt uttryck af hög inre oro, att läsa det (hviskar för sig sjelf, vägande papperet af och an i handen: Är detta då det blad, som innehåller min dödsdom? Så lätt, och dock så centnertungt!), lemnar det omsider till Mangipani igen och säger, att hon tror honom på hans ord, men att med allt detta ännu ingenting väsendtligt är förloradt! Ropar ned till den glädjesorlande folkmängden, att den fåfängt smickrar sig att kunna böja henne - att hon är öfver alla olycksfall, och att hon med de trogna vänner hön ännu har vid sin sida, skall veta bana sig utgång och skydda sin reträtt; - ej länge skall hon låta vänta sig, innan hon ännu engång återkommer,