262 och ämnar hon då uppgöra en sträng och noggrann sluträkning med de Cyprinska Cyprianerne och deras enfaldiga Pseudo-Drottning. - Då hon härvid vänder sig om för att gå, träda Mangipani och några Officerare af lifvakten i hennes väg, och förklara henne, att detta beslut för närvarande omöjligt låter verkställa sig; att de brunno af ett redligt nit för hennes väl, men just derföre önskade, att hon måtte vilja foga sig i det oundvikliga och mottaga Cyprinos anbud, att stilla, på hvilket landtslott hon sjelf behagade välja, afvakta Eiksbaronernes sammankomst, hvilka då efter rikets lagar skulle afgöra, om hon eller Florinna vore berättigad att erkännas för deras lagliga Drottning: detta vore i närvarande fall det enda förnuftiga parti, som kunde tagas. -. Drottningen ser på honom en stund, stum, med ögon lågande af yttersta vrede och förakt: derpå säger hon: «Så? menar du, vise man!» - far ut emot honom grufligen, frågar huru han vågar se basilisken i ögonen och om han ej hör hväsningen af ormarne i Medusas hår? o. s. v. Då han, i tanka att nu vara fullkomligt säker, fäller ett par hånande utlåtelser, tilltalar hon honom såsom redan är sagdt i en parenthes i 2:dra Scenen och genomborrar honom med sin lans, samt kastar hans lik öfver gallerverket ner till folket. - Straxt derefter, sedan hon hållit ett tal fullt af stolthet och förakt för döden, liksom för den inskränkta mängdens omdöme, hvilket behandlat i alla tider alla stora qVfflflöP §å SOhl henne, Stöter hon, ffl§d §öä handen hållande i sin krona (Sen, ännu sitter hon qvar!), med den andra en dolk i sitt bröst (Blott så kan hon tillfalla Er!) och säger, sjunkande tillbaka i de bestörta framilande Officerarnes armar, att Cyprianerne nu, sig värdigt, må hämnas på hennes liflösa kropp hvad de icke mer kunna hämnas på hennes befriade ande, hvilken nu som en örn, en grip svingar sig upp till det eviga ryktets rymder. Dör. «- Folkets utrop af bestörtning och förundran. Androklos säger, att de dock skola göra åtminstone hennes sista önskan, som visade att hon anade hvad hon förtjent, till intet ; ehuruväl hennes kropp, som varit verktyg för så många Ogerningar, i sig sjelf ingen hederlig begrafning vore värd. Cyprino kommer nu hastigt, och ropar redan på afstånd: «Hvad hör jag? hvad är skedt?» Han ger den döda Drottningen det vittnesbörd, att hon åtminstone vetat dö med mod, sedan han i sin betraktelse öfver det timade gjort en kort och icke alldeles ofördelaktig charakteristik öfver den aflidna, och yrkar för hennes lik på skoning och vördnad. Sedan yttrar han, att den unga Drottningen låter genom honom tacksamt helsa sitt trogna folk (Jubel: Lefve Florinna! o. s. v.). Matt af ett långt lidande till själ och kropp, förmådde hon ännu ej offentligen visa sig; man hade bragt henne upp i slottet i hennes fordna rum, och hon önskade, att ett visst antal personer, hvilka folket sjelft måtte utvälja, ville komma upp till henne, för