264 olaga thronhimmel, Wli §er ut på de militäriska öfningarne. Cyprino står utanföre i samtal med Florinna, och befaller att tunnan skall köras fram till honom och öppnas. Men nu bli oxarne bångstyriga af fruktan vid åsynen af sa många blänkande vapen och menniskor; efter några fåfänga försök att bringa dem till sans, välter åter, i en våldsam vändning som de göra, lasset, och tunnan faller på marken, icke utan en ny ångestsuck inifrån. Nu besluter man att rulla fram den fatala tunnan på marken ända till Cyprino, hvilket också sker, under upprepade nödljud inifrån af: Uff! Aj! Ve! Jesus Maria! Men man rullar friskt på, och ändtligen slår man hål på tunnan; hvarpå Holofernes sticker ut sitt hufvud och drages fram, under allmänt skratt. Holofernes beklagar sig nu öfver menniskornas otacksamhet, förklarar att han velat göra fäderneslandet en vigtig tjenst, att han, såsom fordom Ulysses i den Trojanska hästen, gjort detta såsom ett krigsputs för att komma in oförmodadt i Drottning Sibyllas borg och öppna portarne för hennes fiender - att ingen vore innerligare än han tillgifven den nya styrelsen m. m. Man frågar honom, hvarför han, om sådan varit hans afsigt, tagit den motsatta vägen från slottet, i stället för att taga den dit? - «För att så mycket mindre väcka misstankar!» -. Hvarför han ej, då han ju bott i en flygel af slottet, kunnat så gerna genast om morgonen, då oroligheterna utbröto, inifrån öppna slottsportarne och förklara sig för den goda saken? - «Det hade för in i g och mitt snille varit en för mycket trivial handling» - o. s. v. Florinna ler, och säger honom behöfva komma i rö efter så många besvärligheter - entledigar honom från hans mödosamma höfvidsmanskap öfver lifvakten och landtstormen, samt ger honom lof att begifva sig till hvila på sin några mil från Famagusta belägna landtgård - och önskar honom der lycka till god jagt och goda måltider. Holofernes tackar sin allernådigsta Drottning och går bort, helt förnöjd. 7. Sc. Läkaren och Materialisten Ebn Rosch går i kongl, parken och botaniserar. Hans anmärkningar derunder öfver deras narraktighet, som påstå att örterna, liksom att den physiska Naturen i allmänhet har en själ, Under detta värf möta honom Troubadouren och Murusi, med hvilka han inlåter sig i ett lärdt samtal, och söker bringa dem, samt isynnerhet Troubadouren, från alla svärmiska föreställningar om Naturen. Parodi öfver den moderna atomistiska Mathesen, Botaniken och Chemien. Härvid beklagar han sig ock öfver den nya Drottningens ohjelpliga svärmeri; hon har engång för alla förbjudit honom att tala med sig öfver dylika ämnen. För öfrigt gläder han sig öfver hennes hastiga tillfrisknande; han har under hela sin långa praxis ej sett exempel på att någon patient, hvilken han mottagit i ett så nerfsvagt tillstånd som Florinna, så skyndsamt kommit sig före. I början hade hon ännu stundom yrat