265 och tält om en blå fågel, som vore hennes älskare, m. m. d., men nu blomstrade hon som en ros, och talte helt förnuftigt; ville hon blott af-höra hans system! Mellertid hade hans konst bragt henne förundrans-värdt långt, och ämnade han öfver sin behandling af denna sjukdom skrifva en egen medicinsk afhandling, hvilken han ville skicka till Universitetet i Salerno. Troubadouren säger, i det de gå, att ej hans konst, utan en högre hand har gjort detta - hvaröfver han skakar på hufvudet, ser efter dem och fortfar att botanisera. 8. Sc. Florinna, beledsagad af Cyprino, inträder i Domkyrkan i Famagusta, der hon vill besöka det griftchor, som innesluter hennes föräldrars ben och kistor. Hennes intryck af kyrkan, den heliga skymningen af de målade fönstren, vise mästares (grekiska) taflor på guldgrund, ensligheten, grafvarne, lamporna. - Då hon kommit fram till det grafchor, der Konung Guido nu också ligger på den ena sidan om altaret (midt emot hennes mor på den andra), och Cyprino öppnat dörren, drager han sig vördsamt undan, för att ej med sin närvaro störa den fria gången och utgjuteisen af hennes känslor. - Hon knäfaller nu i kapellet, midt emellan de båda kistorna, och håller en rörande monolog, ömsom rigtad till sin far, ömsom (och mest) till sin mor. (Berör med mildhet och skoning sin fars narraktigheter - och prisar honom säll? som nu i en bättre verld träffat sin första gemål, hvilken tvifvelsutan sträckt honom sin hand med vänlig blick och förlåtelse af hans jordiska svaghet.) - Hennes moders bild var uppställd öfver grafvården; Guidos ännu icke (emedan han så nyss var död). För öfrigt hade Drottning Sibylla låtit begrafva dem på detta sätt, åtskilda ifrån hvarandra; på föreställningar deremot hade hon svarat, att hon ämnade med första uppbygga en gemensam grafvård för Konung Guido och hans begge gemåler, värdig honom och dem; på detta monument skulle han föreställas slumrande midt emellan dem - allt i kolossal storlek. (Detta berättar Cyprino för henne, när de först nalkas till grafkapellet.) Florinna öfverlägger med sig sjelf, icke utan all inre strid, om hon bör göra allvar af sin styfmoders förslag och önskan - hvarmed kanske denna sjelf aldrig haft allvar - samt unna henne samma hedersplats med sin egen mor, nemligen ett rum vid Guidos sida. Men snart segrar hennes medfödda mildhet och försonlighet, och emot den betraktelsen, att Sibylla uppfört sig högst oäktenskapligt mot hennes far, ställer hon den, att förlåtelsen och friden herrska på andra sidan grafven, att hämdens fackla slocknar med sista strålen af den jordiska solen, och att hon icke borde tänka hårdare än hennes mor, hvilken sannolikt redan i andarnes land räddat sin fiendtliga medtäflerska genom förböner hos den milda Maria, samt med sitt sköna hjertas omotståndliga vältalighet lyckats att ingifva henne en flägt af sitt eget him-