267 ställda chorer af festligt smyckade ynglingar och flickor, som vexelvis sjunga stropher till hennes ära, fram till thronen. Rosa och Lila taga sin plats på lägre säten hvar på sin sida om thronen, och den öfriga processionen, bestående af rikets högsta embetsmän o. s. v. likaledes. Då Florinna satt sig på thronen, upphör klockringningen, och trumpetstötar förkunna, det Drottningen intagit sitt säte. Hon håller nu ett henne värdigt tal till sina undersåtare, tackar dem för deras tillgifvenhet, talar om sina föräldrar och sin förträffliga mor, lofvar att alltid ha hennes exempel för ögonen och hafva all möda ospard för deras väl m. m. Nu ropar Seneschallen (?) fram Riksbaronerna, de Andlige o. s. v. att hvar och en i ordning efter sin rang kyssa Drottningens hand och svärja henne trohet*). Erkebiskopen af Cypern, en Cardinal, begynner, sedan han först ur ett stort guldhorn smort hennes tinningar med balsam (trumpetstötar); återkommen, säger han halfhögt åt en Prelat bland sina bekanta, att trots snön på hans hjessa hade han ej kunnat undgå att erfara en varm lifsflägt då hans läppar vidrörde Florinnas hand, hvars like i skört-tet han aldrig sett 5 och såge det ut? som blefve det ej svårt att bli allrådande för en Monarkinna, som ej blott vore den bästa, utan ock den vackraste qvinnan i sitt rike. Då denna ceremoni är förbi, och folket ropat: «Lefve folkets, lefve Cyperns moder!» **) börjar åter Florinna att tala, säger att hon ännu ej förtjenar namn af folkets moder, nöjd tills vidare med det ljufva medvetandet att vara dess dotter (nya jubelrop), och förkunnar dem att hon på en kort tid måste skiljas ifrån dem, emedan på Guds vilja förborgade makter, som länkade hennes öden, dertill nödgade henne; det vore för öfrigt en resa, af hvilken hon lofvade sig de lyckligaste följder för deras ömsesidiga väl, och således kunde hon ej uppskjuta den, ehuru mycket skilsmessan kostade på hennes hjerta - mellertid hade hon dragit försorg, att de i afseende på landets styrelse skulle vid hennes frånvaro snarare vinna än förlora. Härvid ropar hon fram Cyprino, som på en vink af henne stiger uppföre trappstegen till thronen och der böjer framför henne ett knä, under det hon med ett stort dyrbart svärd, som Seneschallen, stående på thronens högra sida, räckt upp till henne, slår Cyprino till riddare af S:t Michael och hänger ordenstecknet på hans bröst (trumpeter; Cyprinos riddar-ed); derpå förklarar hon honom för riksföreståndare under sin frånvaro och för Hertig af Cypern, tager af sig ett blått glänsande skärp, binder svärdet dervid ock hänger det om Cyprino, under det hon yttrar den öfvertygelse, att hon ej kan göra sitt folk en dyrbarare vänskänk, än då hon ställer denne vise och tappre fältherre i spetsen för dess angelägenheter. - Sorl af *) Forntida ceremoniet Tid dr l i ka tillfällen måste noggrannt studeras!!! **) iter trnmpetljnd.