268 bifall; mångdubbladt dön af pukor och trumpeter. Cyprino, efter en djup bugning, nedstiger på öfversta trappsteget, och sätter sig der, med svärdet blottadt liggande öfver sina knän. Nu kallar Drottningen fram An-droklos och Murusi, dem hon gör till Cyprinos medhjelpare; dessa begge intaga sina säten ett steg nedanföre Cyprino. Nu håller Florinna ett slut-tal, hvari hon prisar den nya regeringen, samt befaller den, folket och sig i Guds hand, och uppmanar alla närvarande att följa sig in i Guds hus, för att der gemensamt uppsända till den Evige sina böner. I detsamma hon stiger upp från thronen, och alla till processionen hörande börja ordna sig till att följa henne, samt klockringningen åter begynner, faller förhänget. ÅTTONDE ÄFVENTYEET. Florinna företager, ensam och förklädd, en resa för att uppsöka Amandus, samt träffar på ?ä-gen Feernas land, öfrer hvilket Gendillah är Drottning. l. Se. Afton: trakt vid hamnen i Famagusta. Troubadouren står lutad mot bröstvärnet af en i vattnet utskjutande stendam, blickar utåt hafvet och slår sin cittra till en sång af kärlek och trånad (i tonarten af «Dein Leben, Herz, fur wen ergliihfs?», i Goethe's S a ty ros); under detta kommer Deolätus, lyssnar till sången, som behagar honom, och närmar sig obemärkt till den unge sångaren, hvilken han ännu icke lärt känna (emedan Troubadouren först efter Deoläti afresa till Norden hade ankommit till Cypriska hofvet). Troubadouren sjunger tre stropher, mellan hvilka Deolätus för sig sjelf gör korta gillande anmärkningar; ändtligen klappar honom Deolätus sakta på axeln, och säger: «Bravo, älskvärde yngling! Far så fort, och förlåt om jag stör dig i ett ögonblick, då Poesiens Gudomlighet synes vara dig särdeles bevågen.» Troubadouren, vändande sig hastigt om, betraktar en kort stund Deolätus med spänd uppmärksamhet, och utropar ändtligen, fattande hans hand med lifligaste uttryck af glädje och vördnad, att, om ej alla kännetecken bedraga honom, och en bestämdt sig uttalande inre röst, så står framför honom den store Mästaren i Sångens och i Tankans konst, som han så länge önskat få se ansigte mot ansigte. Deolätus svarar, att om han med denna titulatur, som vore något Orientaliskt tillskuren, menar honom, Deolätus, så har han ej tagit vilse; och fägnar det Deolätus högligen, att träffa en ung medbröder af så ädelt uttryck och så lofvande anlag. Troubadouren frågar, hvilken lycklig omständighet han har att tacka för den glädjen, att Deolätus nu åter beträdt Cyperns jord. Deolätus säger, att han ej kunnat längre motstå sin längtan att efter så lång mellantid engång återse